JAG SKULLE DÖ!!

Öh.

Jag har samma tanke i svampplockarskogen, när man inte plockar dom där små giftspindlingarna som man VET att om man skulle äta dom så väntar den obevekliga döden med säkerhet, för när det väl är gjort så är det försent. Scary shit.

Annars var det mest ett test för att se om pappret klarade stålstift. Svaret är ”nej, det blöder som fan”. Men nu har jag ritat, så nu ska det upp!

Detta mästerverk levde från början i en text som lyckades ta upp både offentlig stickning, varulvar och Jean-Pierre Barda. Men vissa blogginlägg vill helt enkelt inte knyta ihop sig.

Kluddrig serie från dagens ICA-besök: Valentin VS kattpensionären!

Kanske har du fått lön idag? I så fall är det ett utmärkt tillfälle att pröva på den övre gränsen för budgetfilantropi: 50-150 kr!

Dagens inlägg berör kollektiva mikrolån. Mikrolån är små summor som lånas ut till personer som inte kan få vanliga banklån, t.ex. fattiga företagare runt om i världen som inte har tillräcklig säkerhet för att en bank ska vilja riskera ett lån. Kollektiva mikrolån är den geniala idén att privatpersoner tillsammans kan donera mindre summor och totalt täcka ett lån, samtidigt som man accepterar att det finns en viss risk att inte få pengarna återbetalda. Lån når specifika mottagare, och personer som inte behöver / inte vill ha donationer.

Som budgetfilantropi är det perfekt: Pengarna kommer tillbaka, och då kan du låna ut dom till en person till!

Det finns flera organisationer, men jag tar upp de två jag använder: Kiva är störst och äldst, etablerad i flest länder och extremt enkel att använda. Zidisha är ett nytt projekt som försöker få ner räntan på lånen till absolut minimum, mycket mindre och kräver PayPal.

Kiva.org

Kiva lånar ut pengar genom olika mikrofinansbolag. Du får tillbaka pengarna, bolaget får räntan på lånet. Kiva låter dig bidra med summor delbara på $25, d.v.s. som minst med ca. 150 kr. Du behöver ett kreditkort, alternativt PayPal. Det är superlätt att använda!

1. Gå in på kiva.org och registrera din profil. Om du anger ”valentin.schonbeck@gmail.com” som ”Referred by a friend” får jag ett litet tack på min profilsida, men det kanske kan vara kul? :)
2. Klicka på ”Lend”. Här kan du se alla lån, och sortera och söka på alla möjliga sätt. Lån ligger bara ute en månad, så jag brukar använda ”Sort by: Expiring Soon” för att få fram lån som behöver stöd relativt snabbt.

   

» Läs fortsättningen på inlägget "Filantropiskola för fattiga: 50-150 kr"

Världen är full av platser man aldrig har hört om. I varje land ligger det fler än man någonsin kommer hinna se, men ibland visar sig hela samhällen ligga dolda i okunskapens skugga.

Jag hittade Tristan da Cunha i ett gammalt uppslagsverk, och tillbringade en fascinerad dag med att komma ikapp i min bristfälliga Tristan da Cunha-kunskap. Det är den mest avlägsna bebodda platsen i världen, en av många utspridda öar som fortfarande (typ) lyder under den brittiska väldet.

Ön är 98 km² stor och består av en enda stor vulkan. Från 15 nybyggare härstammar dagens 260+ invånare, som lever i någon sorts halvt självständigt kollektiv med gemensamt ägd mark och gratis sjukvård (det finns en läkare) och kollektivtrafik (det finns en väg). Där finns en stad, en affär, en resturang / pub. Kommunikationerna med omvärlden består av årliga fraktbåtar. Man kanske får hälsa på som turist, om man skickar ett mail till örådet och har en godkänd anledning till varför man vill komma, men man får själv lista ut hur det ska gå till.

That’s it.

Som i någon sorts modern saga tvingades hela Tristan da Cunhas befolkning möta det samtida England på 1960-talet, då ön fick evakueras på grund av vulkanisk aktivitet. I stort sett samtliga valde att flytta tillbaka. Jag inbillar mig att det skulle vara lättare att leva om man så totalt kunde greppa platsen och samhället man kommer ifrån, men vet inte om det är sant.

Även i Europa har jag precis hittat ett bortglömt hörn. Moldavien är en liten landspillra som består av resterna från den del av Rumänien som historiskt övertogs av Ryssland/Sovjet, typ.

Jag hade nog aldrig hört talas om landet om det inte vore för Eurovision: Zdob și Zdub imponerade på alla som såg årets final med mig, men annars är 2010 års Run Away internetkänt tack vara Epic Sax Guy™.

Eurovision: God’s way of teaching Valentin geography.

Annars verkar Moldavien vara ett klassiskt hjärtskärande post-Sovjetiskt samhälle. Ett korrupt system håller Europas fattigaste befolkning på plats med fula metoder. Det finns inga naturesurser, inga givna handelsvägar, men två (!) ännu mindre utbrytardelar: Transnistrien och Gaugazien.

Till skillnad från Tristan da Cunha vill Moldavien jävligt gärna ha dit besökare, men det är inte så lätt. ”Many people in the world have never heard about Moldova. They even wonder that such country exists.” som den lätt desperata hemsidan World of Moldova påpekar. Sen listar den allt det fina man kan se i det lilla landet, men Google-annonserna runt texterna avslöjar brutalt vad datastatistiken associerar till: ”Perfect Moldovan Wives”. ”Moldova Ladies”. ”Choose your Future Wife!”

Trots detta, och trots ledsna sidor som Tourism in Moldova, är jag ändå lite nyfiken. Att folk i stort sett bara talar rumänska eller ryska känns dock svårt. Fast Gaugaziska är typ turkiska! Hm…

Eh. Ja! Ingen sammanhållande slutkläm idag, kanske. Förutom: Om någon vill åka postbåt till Tristan da Cunha och/eller cykla till Moldavien, hör av er!

Ibland när man jobbar på en bild känns det så tydligt att man skalar av möjligheter från bilden när man gör den färdig. I huvudet är det en vag idé om vad jag vill att bilden ska innehålla: Skog. Ett barn. Ett troll. En gammal fallfärdig byggnad. På pappret finns onekligen sedan skog, ett barn, ett troll och en gammal fallfärdig byggnad.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

Steget upp från gratis! Kan man avvara 25-50/månad kan man bli månadsgivare. Det är så vanligt att man kan glömma vilken sjukt bra idé det är: Möjligheten att föra ihop eldsjälar med kapital, styrkan i att slå ihop givande kollektivt så att lite blir mycket, det väl uppbyggda systemet som gör det enkelt!

Jag tror att det egentligen inte är kritiskt exakt vilket kollektivt givande man ansluter sig till. Välj något. Är du inte Bill Gates blir det ingen stor individuell skillnad: Det stora steget är att gå från att ge inget till att bli en del av det allmänna givandet.

Förenklat kan man säga att humanitära organisationer kan rikta in sig på akut hjälp vid katastrofer, eller på allmänt uppbyggande av fungerande samhällen. Det står inte i motsats till varandra: Det är främst svaga samhällen som inte kan skydda invånare vid naturkatastrofer och som drabbas av krig och svält. Å andra sidan förstör kaos och död möjligheten till ett fungerande samhälle.

Organisationskostnader är värt att se på. Större organisationer har större omkostnader oavsett, men går för mycket till administration kommer mindre pengar fram. Svensk insamlingskontroll listar ”nyckeltal” för organisationer med 90-konton.

Värdegrund är inte oviktigt. Även om det knappast är onda människor som ägnar sig åt hjälparbete finns det t.ex. religiösa organisationer som jag själv inte vill stödja, eftersom de förutom att ge hjälp sprider åsikter jag ser som skadliga.

Jag kan ge två femtilappar i månaden. Så här tänkte jag när jag gjorde mina månadsgivarval:

Den som följt min ekonomiskola kanske vid det här laget finner sig hänga av sin roliga höga hatt för dagen, luta sig tillbaka i länsstolen med punschglasen samlade på isterbuken, fundersamt plira genom monokeln. Lever vi bara för att mata oss själva, jobba jobba, och kanske dricka en öl när man sparat ihop till möjligheten?

Som sagt: Den som är låginkomstagare i ett rikt land har det tämligen bra, men ändå svårt att styra sitt liv och världen runt omkring. Jag tror ändå det är viktigt att försöka göra så gott man kan för att förbättra världen. Dels hjälper det någon annan, dels blir även de som hjälper bättre, dels blir samhället bättre när vi blir bättre. Det gör ont att vända sig bort från andra människor, och det går bara att göra när man kan hålla dom ifrån sig mentalt. Så vill nog inte de flesta se på andra, men det kan vara svårt att veta vad man kan göra.

Är man inte Bill Gates och ge miljarder så får man rinna ihop med dom andra bäckarna som då ska bli en å. Tips kommer komma i följande kategorier: 1.) 0 – 25 kr, 2.) 25 – 50 kr, 3.) 50 – 150 kr.

Helt gratis: World Community Grid

Alltså, detta är en så SJUKT BRA IDÉ som bygger på att föra ihop outnyttjade resurser.

I ena hörnet: Miljontals människor vars datorer inte använder sin fulla arbetskapacitet medan de används till att titta på Facebook och spela lite musik i bakgrunden. I andra hörnet: Forskare som arbetar icke-kommersiellt med viktig forskning, och inte har råd att betala för den datorkraft som krävs för att inom rimlig tid bearbeta t.ex. vilka av miljontals olika molekylstrukturer som kan vara användbara för ett projekt.

Du installerar ett program på din dator som går i bakgrunden. Vid tillfällen då datorn är på men du inte använder den, eller då du inte använder stora delar av dess processorkraft eftersom du bara sitter och slösurfar, så snurrar programmet igång. Det använder då din datorkraft för att bearbeta diverse beräkningar för forskningsprojekt.

Varför bra? För att det ger öppen forskning möjlighet att skyndas på, eller alls ske, utan de budgetar som stora privata företag har. Forskning som inte skulle ske annars, eller vars resultat skulle låsas fast i olika patent.

Projekten är alltid forskning som är öppen och faller under ”projects that benefit humanity”.

Årets utplanteringsväxter är satta i minidrivhuset: Blomman för Dagen (”Shadow Dance”)! Månvinda! Tobak (”Perfume Deep Purple”)! Indisk spikklubba (”Black”)! Drottning Annes fickmelon!

Och jag tog chansen att göra något som jag länge velat prova: En dag i groddarnas liv, i klassisk stillbildsanimation.

Klicka på lillbilden för att få se hela drivhuset. Jävlar vad snabbt de kommer! Vindorna (till höger) har försprång med tidig start, men melonerna (till vänster) drar igång hårt.

Det mkt. retro ryckigheten beror mest på att mitt kamerastativ bestod av tejp + lite hoptejpade lådor som hölls på plats av mer tejp och tyngden av en rysk igelkottsfamilj i gjutjärn (ёж!).

Annars har jag deadlineat, knegat, kört slut på sömn, sjukskrivit mig, flytt ut i skogen, och sedan suttit hemma och stirrat i tre dagar. Så jävla skönt.

Är det att sammanställa utvecklingen av sina självporträtt? Öh… Det var inte jag som började, det var faktiskt Stef!

Nej, men jag tyckte det var kul att se utvecklingen både i ens tecknande och i synen på en själv. Nu är jag inte lika koncentrerat självbiografisk, men jag kan samla ihop fyra års bilder lite så:

En man, fem frisyrer! Nej, jag vet inte: För att tillföra mer (!) egenkärlek till det hela så är nog mitt mest slående intryck inte om mitt utseende så mycket som att jag är och var mycket bättre på att teckna än jag tänker mig, vilket känns jävligt behövligt peppande just nu. Men jag undrar om jag blir bättre eller om jag bara samlar på mig fler olika sätt att teckna: Jag skulle kunna ta upp vilken som av de här stilarna idag, tror jag. Jag kommer nog aldrig få någon ”egen stil”…

Jag är lite lätt road att det inte syns på bilderna att jag gått ner 20+ kg, däremot. Vi kanske kan säga att jag anpassat min verklighet till min självbild, istället för tvärtom? :>