Det hela bevisas enkelt en kylig vårkväll då man kliver ut för att slänga en påse kattbajs, men blir stående hänförd av synen av en tunn, tunn nymåneskära som lyser på en bleknande himmel tillsammans med både Jupiter och Venus. Man tar fram sin mobil, som med en hyfsad kamera levererar en rakt upp och ner bild av verkligheten, och verkligheten är astråkig. En fem minuters kludd i Photoshop ger en mer beskrivande bild av vad man faktiskt såg.

Inte nog med att ett foto tar bort allt utom det visuella och gör 3D till 2D, det bortser helt från att man främst ser det man fokuserar på, och att det man ser blir en personlig upplevelse.

En annan sak som fascinerar mig är Instagram. Att få ett foto av sig själv att se ut att vara taget på 70-talet är ändå bara roligt en begränsad mängd gånger, men det är något Instagram-filtren GÖR som gör bilderna snygga. Alla bilder. Till och med naturfoton, och naturfoton är ju helt jävla omöjliga att få till om man inte är en riktigt bra fotograf.

Instagran — Jämför med det tråkiga orginalet

Hur är det möjligt att man kan lägga på ett filter som får min acne att synas mer och ändå få det att se rätt så fräsigt ut?

Min teori just nu är att Instagram ovanligt effektivt motverkar tristessen i ett vanligt overkligt foto av verkligheten. Dels genom att formatet beskär bort onödigt krafs i kanterna av fotot, det man ändå inte fokuserade på. Dels genom att ramar, trams och overkliga ändringar i kontrast och färg gör bilderna mer lika subjektiva upplevelser.

(Ett annat, mer personligt, sätt är naturligtvis att göra egna bilder. Jag ska lägga upp något tecknat, jag lovar!)

» Verklighet VS bild VS Instagram är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

Som så många andra Valentin-projekt började det med en fix idé: Varje gång jag stod och försökte avgöra om ett rakhyvelshuvud var slutkört eller inte, varje gång jag rakade mig med ett som jag egentligen borde ha slängt och insåg att min hud skulle protestera efteråt, varje gång jag kastade bort ytterligare en bit plast i soporna… Vore det inte bättre att ha en kniv? En som man slipar om så att den alltid är vass? Något man inte slänger?

En fascinerande sak med rakkniven, insåg jag snart, är att den är en ikon, en symbol, en fetish. Rakknivsägarna är fans och samlare, driver bloggar, hänger på forum. Rakkniven tillägnas hemsidor och långa texter. Rakkniven är en dröm om kvalitet gentemot slit-och-släng, en hyllning till långsamhet gentemot stress, hantverk istället för hafsighet. Manlighet! Arvet från far och farfar.

…ja, alltså, inte mig emot som så. Alla går ju igång på olika saker. Letar man info på nätet kan man dock helt klart få känslan av rakkniven som ritualobjekt, av knivrakning som en väldigt exklusiv blandning av manlig nostalgi och zenbuddism.

Recension:

Det går att raka sig med kniv! Det är inte en meditativ upplevelse. Jag känner mig varken manligare eller omanligare. Så mycket långsammare än att raka sig med hyvel är det inte, och det är inte så svårt att lära sig heller. Jag blöder bara lite på fotot ovanför.

Jag står HELT bakom drömmen om kvalitet gentemot slit-och-släng, däremot. Annars hade jag inte lagt så många penningar i detta.

Jag köpte min kniv från shavingroom.se, eftersom dom slipar knivarna innan man köper dom. Där fanns också en relativt billig rakborste, men tvål och strigel är från gents.se. Alunstift och rakbalsam från Apoteket.

Det som faktiskt levde upp till hypen var raktvålen, som är något sjukt mycket bättre än sprayskum på flaska. Tänk vispgrädde VS spraygrädde. Rekommenderas varmt!

Jag har ritat också, men jag återkommer till det.

» Kallt stål är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

Livet kan inte vara kul jämt, men det ska till en själ av stål för att ta sig igenom P3 Dokumentärs arkiv utan att bli genomkrossad.

» P3 Depression är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.