Tillbringade en avslappnande eftermiddag i Edvard Anderssons växthus. Att teckna av växter är som att tvätta ögonen och själen. Blir det inte fint blir det i alla fall en trevlig organisk form. Och oavsett hur bra man är på att teckna och hitta på så hittar jag nya former varje gång.

Dessutom blir jag lugn och glad av växter. Edvard Anderssons växthus är extra trevligt för att det luktar så gott, också: Medelhavsdelen har många kryddväxter utöver blommor. Bara att öppna dörrarna är avslappnande.

Men framförallt, formerna och texturerna. Jag borde åka hit och teckna oftare. Och ta med färger!

Den mest färdiga bilden jag åstadkom medan jag hängde runt i Steffrs fina arbetslokal idag.

När jag sent omsider kom hem hade min redaktör från Rabén & Sjögren skickat post till mig. Jag har fått den vänligaste recensionen från svensk bibliotekstjänst hittills!

…inte sÃ¥ att dom hatade mig tidigare, men inte har jag fÃ¥tt mer än en rad inte, heller. Taaaack snälla världen, jag behövde en liten uppmuntrande puff just ikväll.

JAG SKULLE DÖ!!

Öh.

Jag har samma tanke i svampplockarskogen, när man inte plockar dom där små giftspindlingarna som man VET att om man skulle äta dom så väntar den obevekliga döden med säkerhet, för när det väl är gjort så är det försent. Scary shit.

Annars var det mest ett test för att se om pappret klarade stÃ¥lstift. Svaret är ”nej, det blöder som fan”. Men nu har jag ritat, sÃ¥ nu ska det upp!

Kluddrig serie från dagens ICA-besök: Valentin VS kattpensionären!

Ã…rets utplanteringsväxter är satta i minidrivhuset: Blomman för Dagen (”Shadow Dance”)! MÃ¥nvinda! Tobak (”Perfume Deep Purple”)! Indisk spikklubba (”Black”)! Drottning Annes fickmelon!

Och jag tog chansen att göra något som jag länge velat prova: En dag i groddarnas liv, i klassisk stillbildsanimation.

Klicka på lillbilden för att få se hela drivhuset. Jävlar vad snabbt de kommer! Vindorna (till höger) har försprång med tidig start, men melonerna (till vänster) drar igång hårt.

Det mkt. retro ryckigheten beror mest på att mitt kamerastativ bestod av tejp + lite hoptejpade lådor som hölls på plats av mer tejp och tyngden av en rysk igelkottsfamilj i gjutjärn (ёж!).

Annars har jag deadlineat, knegat, kört slut på sömn, sjukskrivit mig, flytt ut i skogen, och sedan suttit hemma och stirrat i tre dagar. Så jävla skönt.

Ja, ikväll blev det en sån kväll.

Öh, en kväll där jag bemålat mina läppar med akvarellfärg, alltså. Om det inte var helt uppenbart.

Men jag tänkte alltså redan förra veckan att jag skulle glädjeteckna lite nu, åtminstone på klotternivå. Detta har jag gjort. Med blandat resultat.

Ugglor är lite som fladdermöss, även om man bara tecknar dom rent rakt av ser dom ut som fantastiska freaks.

Dagen har haft ett visst uggletema, men jag verkar inte lyckas locka någon ut i skogarna med mig trots allt som talar för ugglor. K k k k k kom igen!

Wahoo! Jag har fått en alternativ handdiagnos, eller i alla fall en anti-diagnos. När jag väl kom till en riktig ortoped som skulle spruta min handled full med anti-inflammatoriska blev han förvirrad och undrade hur jag lyckats få den diagnosen av två olika läkare: Jag har uppenbarligen inte en inflammerad senhinna.

Varför min hand gör ont är ännu oklart, men det är alltså inte något som kommer bli obotbart kroniskt om jag fortsätter använda den. Detta är en ikonisk representation av mitt glada ansikte: :D

Jag firar med en klotterserie om den adopterade katten. För jag… FÃ…R TECKNA.. vad jag vill.

Inför det nya året önskar jag verkligen att min hand återkommer så att bloggen kan återupplivas (vilket förhoppningsvis blir bra, den har mått riktigt bra av att tvingas vila så mycket det går). Och nu blir det jul, vi ses 2011!

Så jag har deltagit i 24-timmarsserien för andra gången i mitt liv. Enligt känd modell från 24 hour comics day tecknar man alltså en serie på 24 sidor, från idé till färdigt verk, 24 timmar i sträck. Ett psykosinducerande tecknarmaraton, som detta år arrangerades ypperligt och väl av ett gäng eldsjälar sponsrade av bl.a. Kulturhuset.

Löpande dokumentation, fakta och foton på alltmer flippade deltagare finns att se på eventets webbsida.

Själva serien då? Jodå, jag kom i mål den här gången också. Storyn blev väl ungefär så bra som när man tar en knapp timme från planering till bildmanus, men inte så illa. Jag är SJUKT stolt över att jag lyckades penseltuscha hela serien utan att falla så mycket på teckningskvaliteten — en (1) enda sida blev lite oengagerad. Utdraget här kommer ändå från den sista sidan som tuschades! :)

Som man kanske förstÃ¥r av detta skissades varje sida minimalt innan tuschning, i regel knappt sÃ¥ här detaljerat. Jag är helt fascinerad över att jag KUNDE arbeta sÃ¥ fritt. NÃ¥got att ta med sig, fast under mindre förkrossande former, ah…

Jomen! För att läsa alla 24 sidor, läs vidare nedan.