i vilken Valentin postar bilder & ord
RSS 2: BlogginläggFortsatta vattenfärgsstudier. Jag är helt inne på vita fält och blåtoner. Någon sa att det ser ut som en väldigt sorgsen Prideparad — det är faktiskt ganska rätt, İstanbul Pride var rätt sammanbitet jämfört med, säg, Stockholm Pride. När jag ser på mina bilder därifrån är det inte många som varken går eller ser på med leenden.
Vattenfärg på blyerts fortsätter överraska mig: Innan färgläggning är det så väldigt mycket linje och alla delar av bilden är jämlika, efter färgläggning dominerar färgfälten ögat totalt och betonar/tonar ut olika element helt skoningslöst. Färg: Scary shit.
Nu gräver jag ner mig i min ateljé med förberedelser för bokmässan. Har du vägarna förbi Göteborg vandrar jag förmodligen runt i Serieghettot på mässdagarna, i alla fall Tors/Fre. Myling är där med Silhuetter också, så kom förbi och bläddra lite.
Där glädjen när man jobbar på något och det börjar bli rätt, inte för att man har det helt i hand än, kanske inte, men man känner vart det är på väg och man vet att det kommer komma ända fram. DEN glädjen.
(Stackars den jättebögige killen som gick längst fram i Prideparaden på ett av mina foton: Jag experimenterar helt hänsynslöst med hans utseende för att komma på hur jag vill teckna / färglägga. Utifall att han är ett fan av svenska tecknarbloggar: Özür dilerim, çizimlerden daha güzelsiniz!)
Experiment i stålpenna för att se om jag kan skaka loss lite liv i lite karaktärsteckningar.
Tyvärr tror jag att alla försök att satsa seriöst på en klara-linjen stil är hopplös: Dels kan jag inte komma på något sätt att färglägga ligne claire på ett sätt som jag själv inte tycker är stentråkigt, dels bär jag på ett pyrande hat mot Tintin ända sen barndomen och det enda jag kunde tänka på medan jag gjorde den sista bilden var… jaa, se titeln!
Men jag är redan mindre blockerad, så på så sätt är det fint.
SÅ HÄR ÄR DET asså asså va. Jag har kommit på att drivet efter min Idé™ inte är ett grafiskt driv så mycket som en kommunikationsmässig dröm, hopp och önskan. Jag vill alltså att folk ska se på min sida och INTE tänka ”Å såna fina färgglada bilder, så trevliga och lämpade för barn i åldrarna 6 till 11!” ELLER ”Gu va fint målat, jag kan se en fantasyserie i den stilen!” ELLER ”Vilka fräsiga seriefigurer!”
Jag hade snarare tänkt mig: ”Vilka fina bilder, dom får mig att ta till mig berättandet enkelt samtidigt som de lyfter ämnet och tillför en egen dimension till verket utan att för den delen ta över fokuset helt, passande nog för en berättelse om tämligen viktiga ämnen i dagens samhälle!”
Är det så mycket begärt?
Ööhhh. Ja, frånvaron av uppdateringar beror alltså inte på att jag inte ritat något den senaste veckan, utan på att jag kört fast i en total blockering där jag är missnöjd med allt jag gör. Jag kan helt enkelt inte låta bli att tvivla på att mina teckningar kan tas på allvar. Buhu.
Stilexperimentet tog en paus när jag skulle rita in mig själv och kom på att jag fortfarande inte vet hur jag ser ut i min nya frisyr. Som inte är så jävla ny längre, för den delen. Men oavsett stil… öhhh! När man lägger tecknandet åt sidan för att det är roligare att bokföra kvitton så har något gått fel. Face the face.
(Och så måste det vara på frihand! Dissa skissa!)
Första klottret från i går kväll, andra klottret från i dag kväll. Andra klottret gör mig lite gladare — Någon gång i den bistra nattimmen i går började jag undra om jag ser ut som avkomman från ett trevägsmöte mellan Kalle från Kalle & Hobbe + Kalle från Kalles kaviar + 91:an Mandel Karlsson på riktigt. Ack!
När man kompromissar mellan sina behov att planera och behovet att jobba löst, är tumnaglarna ens små små vänner. Planerna just nu: Inga mellanstadier alls mellan de här minsta första skisserna och de sista klara sidorna, inga större skisser på pappret, jag tuschar direkt, action! Den som har sett mig jobba som vanligt, med 4-5 varianter inför varje klar sida, förstår vad det är jag ger upp.
Kladdandet fortsätter, när lönearbetet inte kräver min tid. Idag har jag funderat på om det kanske är vita fält som behövs för att ta akvarellen från ”barnbok” till ”min Idé™”.
När jag har försökt komma på vilka tecknare jag gillar som använder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar två namn upp i huvudet: Å ena sidan Stina Wirsén, å andra sidan Joann Sfar.
Båda är, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det känns också som en studie i det svåra att kolla på hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger så nära mig att det känns meningsfullt att titta för noga på hur de jobbar. Jag är inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba så skrafsigt/ruffigt som Sfar, det är bara inte jag.
Så frågan är väl vad som går att ta till sig när det är min petiga stil som ligger lättast i handen. Någonstans måste det ju ändå gå att använda det drivet för den Goda Sidan.
Jag fortsätter utgå från mina Istanbulfoton. Idag, en promenad längs İstiklal Caddesi:
Jag gillar faktiskt linjerna här — det är detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att färglägga dom var svårt som fan, däremot, och jag är inte säker på att mitt val blev optimalt…
Frågan är väl: Om det här är en serie, hur ser hela sidan ut? Om man använder vita fält i bilderna: Hur påverkar det sidkompositionen, hur kan man använda ramar / frånvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?
Och inför nästa experimentövning: Kan man blanda den här ändå ganska realistiska stilen med något mer cartooniserat, när man ändå har mer än en bild på sig? Som stadsmiljöer är det väl fint, men jag undrar hur jag skulle få de skissartade människorna i de här rutorna att leva upp och berätta…
Valentin & det där krånglet när man har en idé i huvudet, idén kräver en stil som man har en vag annan idé om hur man vill ha den, men ingendera är något man behärskar… än! Eller kanske är det bara jag.
Jag har alltså en dröm om en snabb linjebaserad tuschning, baserad mer på hur mina skisser ser ut mer än mitt vanliga detaljfokus. Det hela ska vara färglagt med vattenfärger, men inte bli monokromt. Och jag vill teckna verkligheten, så har jag utgått från (men inte ritat av!) foton från Istanbul:
OK, det är inte fult, men det är inte min idé. Rent spontant så 1) såg det mer lovande ut utan färg, 2) fast jag behöver arbeta mer på att teckna snabba ansikten snarare än bakgrunder, 3) det är för färgglatt, det drar mot mina barnboksteckningar vilket är helt fel känsla, 4) jag måste lägga de mörkaste fälten först, särskilt Pridebilden är vitfläckig på håll och får förgrunden att smälta ihop med bakgrunden. Husfasaderna är å andra sidan för realistiskt färglagda.
Inför nästa omgång så ska jag prova 1) att göra fler stiliserade men inte cartooniserade ansikten, 2) pröva monokrom med färginslag istället, 3) slå mig själv på fingrarna när jag märker att jag börjar lägga för detaljerade skuggor i alla fall. Linjerna ska lyfta färgfälten, inte tvärtom!
Det kanske vore skönt att ha en stil, jag menar EN stil…