Stilexperimentet tog en paus när jag skulle rita in mig själv och kom pÃ¥ att jag fortfarande inte vet hur jag ser ut i min nya frisyr. Som inte är sÃ¥ jävla ny längre, för den delen. Men oavsett stil… öhhh! När man lägger tecknandet Ã¥t sidan för att det är roligare att bokföra kvitton sÃ¥ har nÃ¥got gÃ¥tt fel. Face the face.

(Och så måste det vara på frihand! Dissa skissa!)

Första klottret frÃ¥n i gÃ¥r kväll, andra klottret frÃ¥n i dag kväll. Andra klottret gör mig lite gladare — NÃ¥gon gÃ¥ng i den bistra nattimmen i gÃ¥r började jag undra om jag ser ut som avkomman frÃ¥n ett trevägsmöte mellan Kalle frÃ¥n Kalle & Hobbe + Kalle frÃ¥n Kalles kaviar + 91:an Mandel Karlsson pÃ¥ riktigt. Ack!

När man kompromissar mellan sina behov att planera och behovet att jobba löst, är tumnaglarna ens små små vänner. Planerna just nu: Inga mellanstadier alls mellan de här minsta första skisserna och de sista klara sidorna, inga större skisser på pappret, jag tuschar direkt, action! Den som har sett mig jobba som vanligt, med 4-5 varianter inför varje klar sida, förstår vad det är jag ger upp.

Kladdandet fortsätter, när lönearbetet inte kräver min tid. Idag har jag funderat pÃ¥ om det kanske är vita fält som behövs för att ta akvarellen frÃ¥n ”barnbok” till ”min Idé™”.

När jag har försökt komma på vilka tecknare jag gillar som använder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar två namn upp i huvudet: Å ena sidan Stina Wirsén, å andra sidan Joann Sfar.

Båda är, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det känns också som en studie i det svåra att kolla på hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger så nära mig att det känns meningsfullt att titta för noga på hur de jobbar. Jag är inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba så skrafsigt/ruffigt som Sfar, det är bara inte jag.

Så frågan är väl vad som går att ta till sig när det är min petiga stil som ligger lättast i handen. Någonstans måste det ju ändå gå att använda det drivet för den Goda Sidan.

Jag fortsätter utgå från mina Istanbulfoton. Idag, en promenad längs İstiklal Caddesi:

Jag gillar faktiskt linjerna här — det är detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att färglägga dom var svÃ¥rt som fan, däremot, och jag är inte säker pÃ¥ att mitt val blev optimalt…

Frågan är väl: Om det här är en serie, hur ser hela sidan ut? Om man använder vita fält i bilderna: Hur påverkar det sidkompositionen, hur kan man använda ramar / frånvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?

Och inför nästa experimentövning: Kan man blanda den här ändÃ¥ ganska realistiska stilen med nÃ¥got mer cartooniserat, när man ändÃ¥ har mer än en bild pÃ¥ sig? Som stadsmiljöer är det väl fint, men jag undrar hur jag skulle fÃ¥ de skissartade människorna i de här rutorna att leva upp och berätta…

Valentin & det där krÃ¥nglet när man har en idé i huvudet, idén kräver en stil som man har en vag annan idé om hur man vill ha den, men ingendera är nÃ¥got man behärskar… än! Eller kanske är det bara jag.

Jag har alltså en dröm om en snabb linjebaserad tuschning, baserad mer på hur mina skisser ser ut mer än mitt vanliga detaljfokus. Det hela ska vara färglagt med vattenfärger, men inte bli monokromt. Och jag vill teckna verkligheten, så har jag utgått från (men inte ritat av!) foton från Istanbul:

OK, det är inte fult, men det är inte min idé. Rent spontant så 1) såg det mer lovande ut utan färg, 2) fast jag behöver arbeta mer på att teckna snabba ansikten snarare än bakgrunder, 3) det är för färgglatt, det drar mot mina barnboksteckningar vilket är helt fel känsla, 4) jag måste lägga de mörkaste fälten först, särskilt Pridebilden är vitfläckig på håll och får förgrunden att smälta ihop med bakgrunden. Husfasaderna är å andra sidan för realistiskt färglagda.

Inför nästa omgång så ska jag prova 1) att göra fler stiliserade men inte cartooniserade ansikten, 2) pröva monokrom med färginslag istället, 3) slå mig själv på fingrarna när jag märker att jag börjar lägga för detaljerade skuggor i alla fall. Linjerna ska lyfta färgfälten, inte tvärtom!

Det kanske vore skönt att ha en stil, jag menar EN stil…

Barong, möjligen den sötaste lilla guden i någon mytologi någonsin. Ful men glad.

Framsidan för min Mylingserie, i tre arbetssteg. Annars ska den ju bli tryckt så småningom, så för att se resten av sidorna, håll koll på Mylingarna.

Skräckkonceptet på min arbetsplats blev plötsligt översvept av hundar, barn och miljonprogramshus. Det man kan säga är väl att jag hade blivit gladare om jag snubblat över N&K:s barnbokstävling innan det var en halv månad kvar till deadline, men det kan gå. Eller, det SKA gå. Av tre färdiga uppslag + färdigt omslag + skiss på hela bokjäveln har jag bildmanuset klart och uppslagsidorna skissade och tuschade. Tajt, men inte omöjligt så länge jag skippar annat jobb /socialt liv / äta / duscha, ja ni vet.

Barn + hundar var obligatoriska, miljonprogramshusen har jag hakat upp mig på själv. Det är något stämningsfullt med stora husklossar som tornar upp sig som slutet på en utsikt.

Klotterskiss:

Förstudie som knappast kommer bli nÃ¥got mer, för det slog mig att när ska jag ha tid att göra en stor digitalmÃ¥lning bara för att det är kul? Kanske till trettonhelgen 2010…

Jag har gillat de tre vise männen som ikoner sen jag var liten och Balthasar var den häftigaste pjäsen i julkrubban. För att titta pÃ¥ nÃ¥got fint och färglagt föreslÃ¥r jag ”Three Magi” av J.C. Leyendecker istället. Leyendecker skippar den symboliska medelÃ¥ldern för att klämma in maximalt antal attraktiva unga män i sin mÃ¥lning, men det är ju som sagt Leyendecker…

Nytt Ã¥r, slut pÃ¥ ”lovet”, Ã¥ter till den hÃ¥rda verkligheten. Fast det här projektet ska bli jättkul, det hÃ¥rda blir att klämma in den med allt annat som ska bli gjort. Jag sitter med ett 14-sidigt bildmanus att börja jobba med, och eftersom serien ska publiceras om allt gÃ¥r som planerat ska detta inte läggas upp. Bara arbetet med första sidan…

Jag hade planerat att jobba i en blandning av akvarell, tusch och gouache igen. För att inte sitta och behöva göra mitt vanliga omständliga arbete med omteckning tänker jag ha ett färdigt färgmanus för varje sida. Detta gör jag genom att lägga grÃ¥skala pÃ¥ skissidorna med datorn…

Jadetärvälliteomständligtändå, MEN, nu kan jag i alla fall begränsa sluttecknandet av varje sida till en fysisk sida. Inte två, som jag brukar. För då kan jag höja det en detaljnivå och måla/tuscha direkt.

Det ska alltså upp på en nivå motsvarande konceptskisserna. Skissmanuset är tecknat i A6-storlek. Det allra första klottermanuset var dock ännu sötare:

Tänkte göra det i akvarell först, men i en plötslig längtan att matcha förra årens julkort släpade jag fram de digitala målarverktygen istället.

Det gäller att fånga julstämningen.