Tillbringade en avslappnande eftermiddag i Edvard Anderssons växthus. Att teckna av växter är som att tvätta ögonen och själen. Blir det inte fint blir det i alla fall en trevlig organisk form. Och oavsett hur bra man är på att teckna och hitta på så hittar jag nya former varje gång.

Dessutom blir jag lugn och glad av växter. Edvard Anderssons växthus är extra trevligt för att det luktar så gott, också: Medelhavsdelen har många kryddväxter utöver blommor. Bara att öppna dörrarna är avslappnande.

Men framförallt, formerna och texturerna. Jag borde åka hit och teckna oftare. Och ta med färger!

» Botanisk eftermiddag är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

» Stickande varulv är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

Bara grovskisserna där man försöker få fram någon sorts grundläggade komposition! Bilden ”skog, barn, troll, byggnad” kan ju göras från hur många vinklar som helst. Jag bestämmer mig tidigt för barnet i förgrunden, trollet vid byggnad i mellangrunden, och skogshorisont i bakgrunden (eftersom jag vill ha fokus på barnet, detaljer på byggnaden, och inte teckna onödigt många grenar/barr/löv).

Så man väljer sig en komposition med en tämligen tydlig riktning i bilden, drar upp det stort på datorn, skriver ut, släpar fram ljusbordet, och sätter igång. Efter någon timmes pillande har man blyertsskissen, och allt i bilden har obarmhärtigt placerats just där, och ingen annanstans.

Tuschningen kan dock fortfarande bestämma så mycket. Ska jag försöka behålla vänheten i blyertslinjerna, eller dra på feta outlines? Varifrån faller ljuset? Är det dag eller natt?

Den tushade bilden, däremot, kan få HELT olika stämning beroende på vad man väljer att göra med sin färg. Ska färgen i sig tillföra detaljer, som den slutgiltiga akvarellen nu gör? Det hade blivit en helt annan bild med renare färgytor där linjerna fått dominera — Inte bara för att färgkänslan är annorlunda, utan för att ögat hade fått ledas runt i bilden på ett helt annat sätt. Kanske tydligare?

Kanske det är därför man så lätt känner sig tom och halvnöjd när man sitter med sin färdiga bild? Man har sett en bild födas, men många fler dö…

» En bilds födelse och död är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.