#1: Ruckel

Ruckeltrenden slog stort i år! Redan i början av året var jag inne på alternativa boenden och rent ut förfallna skräphögar, men jag vågade väl knappt tro på allvar att jag inte skulle bli sittandes i ett rum i Upplands Väsby resten av livet.

Vändningen kom i Oktober! Efter ett halvårs drömmande runt Booli och Blocket hittade jag huset på Skogsduvevägen. Uthyres som rivningskontrakt. Sommarstugestandard. Nära till folk. Fuck yeah. Ett snabbt samtal med Stina, ett mail, och det var vårt inom en vecka!

Nu sitter jag här i det flagnande huset med 18 graders värme, lutande golv, fuktskador i taket, bisarra muralmålningar, katter & kompis. Och jag är så lycklig. ♥

…vet dock om att jag måste flytta inom ett år eller så. Drömmer alltså vidare. Torp? ”Husvagn”? Udda, eller hejdlöst galna lösningar? 2012! 2013!

#2: Skogen

Skogstrenden peakade under första halvåret, men det hade mer att göra med tidsbrist under hösten än något annat. I vilket fall. Jag var ute och trampade runt redan i april medan jag väntade på att snön skulle försvinna (minns ni snön??), men det var när jag hittade en annan skogsmulle i Stina som vi kom iväg lite längre.

Nu har vi vandrat större delen av Sörmlandsleden mellan Järna och Malmköping. Så fint.

#3: Katter

Jag tog med mig Krisse till Skogsduvevägen, där även Stinas Love bor. Lika mycket katter som folk här, med andra ord. Ständig underhållning.

#4: Folk

Det är faktiskt sjukt trevligt att bo med folk runt sig, laga små middagar, ses & trivas. Det är väl mest det som inte får mig att försvinna ut i skogen med en yurta redan nu, dårå.

#5: Jobbomväxling

Bokserien jag illustrerade för Rabén & Sjögren la ner, men å andra sidan har jag gjort mitt första tecknarjobb för KP, och folk har spontant hört av sig för att ge mig jobb. Lönekneget i säkerhetskontrollen på Arlanda blev för uselt, men jag hittade ett trevligt litet hotell att återgå till nattjobbandet på.

Jag jobbar på, men jag kan ju inte påstå att 2011 blev året då jag fick ett tydligt fokus. Oh wellah!

Bubblare: Inlagda grönsaker

Det började med att Janetta & pudeln släpade iväg mig på att gräva upp gerillaodlade jordärtskockor, men det var dom egeninlagda rödbetorna som fick mig helt fast. Och den riktigt lyckade surkålen! Grönsaker i glasburkar: Det är så jävla gott! ♥

» 2011: Ett fint år är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

Jag hittade Tristan da Cunha i ett gammalt uppslagsverk, och tillbringade en fascinerad dag med att komma ikapp i min bristfälliga Tristan da Cunha-kunskap. Det är den mest avlägsna bebodda platsen i världen, en av många utspridda öar som fortfarande (typ) lyder under den brittiska väldet.

Ön är 98 km² stor och består av en enda stor vulkan. Från 15 nybyggare härstammar dagens 260+ invånare, som lever i någon sorts halvt självständigt kollektiv med gemensamt ägd mark och gratis sjukvård (det finns en läkare) och kollektivtrafik (det finns en väg). Där finns en stad, en affär, en resturang / pub. Kommunikationerna med omvärlden består av årliga fraktbåtar. Man kanske får hälsa på som turist, om man skickar ett mail till örådet och har en godkänd anledning till varför man vill komma, men man får själv lista ut hur det ska gå till.

That’s it.

Som i någon sorts modern saga tvingades hela Tristan da Cunhas befolkning möta det samtida England på 1960-talet, då ön fick evakueras på grund av vulkanisk aktivitet. I stort sett samtliga valde att flytta tillbaka. Jag inbillar mig att det skulle vara lättare att leva om man så totalt kunde greppa platsen och samhället man kommer ifrån, men vet inte om det är sant.

Även i Europa har jag precis hittat ett bortglömt hörn. Moldavien är en liten landspillra som består av resterna från den del av Rumänien som historiskt övertogs av Ryssland/Sovjet, typ.

Jag hade nog aldrig hört talas om landet om det inte vore för Eurovision: Zdob și Zdub imponerade på alla som såg årets final med mig, men annars är 2010 års Run Away internetkänt tack vara Epic Sax Guy™.

Eurovision: God’s way of teaching Valentin geography.

Annars verkar Moldavien vara ett klassiskt hjärtskärande post-Sovjetiskt samhälle. Ett korrupt system håller Europas fattigaste befolkning på plats med fula metoder. Det finns inga naturesurser, inga givna handelsvägar, men två (!) ännu mindre utbrytardelar: Transnistrien och Gaugazien.

Till skillnad från Tristan da Cunha vill Moldavien jävligt gärna ha dit besökare, men det är inte så lätt. ”Many people in the world have never heard about Moldova. They even wonder that such country exists.” som den lätt desperata hemsidan World of Moldova påpekar. Sen listar den allt det fina man kan se i det lilla landet, men Google-annonserna runt texterna avslöjar brutalt vad datastatistiken associerar till: ”Perfect Moldovan Wives”. ”Moldova Ladies”. ”Choose your Future Wife!”

Trots detta, och trots ledsna sidor som Tourism in Moldova, är jag ändå lite nyfiken. Att folk i stort sett bara talar rumänska eller ryska känns dock svårt. Fast Gaugaziska är typ turkiska! Hm…

Eh. Ja! Ingen sammanhållande slutkläm idag, kanske. Förutom: Om någon vill åka postbåt till Tristan da Cunha och/eller cykla till Moldavien, hör av er!

» Bortglömda hörn är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

Jag tror att det egentligen inte är kritiskt exakt vilket kollektivt givande man ansluter sig till. Välj något. Är du inte Bill Gates blir det ingen stor individuell skillnad: Det stora steget är att gå från att ge inget till att bli en del av det allmänna givandet.

Förenklat kan man säga att humanitära organisationer kan rikta in sig på akut hjälp vid katastrofer, eller på allmänt uppbyggande av fungerande samhällen. Det står inte i motsats till varandra: Det är främst svaga samhällen som inte kan skydda invånare vid naturkatastrofer och som drabbas av krig och svält. Å andra sidan förstör kaos och död möjligheten till ett fungerande samhälle.

Organisationskostnader är värt att se på. Större organisationer har större omkostnader oavsett, men går för mycket till administration kommer mindre pengar fram. Svensk insamlingskontroll listar ”nyckeltal” för organisationer med 90-konton.

Värdegrund är inte oviktigt. Även om det knappast är onda människor som ägnar sig åt hjälparbete finns det t.ex. religiösa organisationer som jag själv inte vill stödja, eftersom de förutom att ge hjälp sprider åsikter jag ser som skadliga.

Jag kan ge två femtilappar i månaden. Så här tänkte jag när jag gjorde mina månadsgivarval:

Civil Rights Defenders arbetar med att bygga upp fungerande samhällen, vilket i praktiken bl.a. sker genom att ge juridisk hjälp, stöd till forskning & medier, samt opinionsbildning.

De uppnår praktiska resultat: De har bl.a. arbetat för att få in papperslösa romer på Balkan i det civila samhället, dokumenterat uppföljning av krigsbrott, arbetat mot korruption genom att driva korruptionsfall, stöttat HBT-grupper i Östeuropa, lobbyarbetat för lagändringar, etc.

Jag gillar deras värdegrund: Solida, sekulära åsikter som jag helt kan stå bakom. De verkar öppna och tydliga med redovisning och mål.

Nyckeltalet är mycket högt: 97-99% av alla insamlade pengar går till verksamheten, nästan inget till administration. En sympatisk, fokuserad organisation som effektivt kan använda mina pengar.

Läkare utan gränser är mest kända för katastrofhjälp, men arbetar också uppbyggande i samhällen med dålig sjukvård.

Av alla stora katastrofhjälpsorganisationer är jag mest imponerad av Läkare utan gränser: De dyker upp först, de är effektiva och väl organiserade. Organisationen är värdeneutral i grunden.

Nyckeltalet är OK: Administration på 10% verkar rimligt i en så stor organisation, och organisationens storlek verkar vara vad som gör den effektiv. Jag har aldrig hört om några stora skandaler. Läkare mm som arbetar för dom får lön, men lönen är så låg jämfört med en ”riktig” läkarlön att folk knappast drivs dit för att tjäna pengar.

» Filantropiskola för fattiga: 25-50 kr är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.