Världsåret 2011 kanske inte var så pepp; Valentinåret 2011 var å andra sidan trevligt. Här är några heta trender under året som gått!

#1: Ruckel

Ruckeltrenden slog stort i år! Redan i början av året var jag inne på alternativa boenden och rent ut förfallna skräphögar, men jag vågade väl knappt tro på allvar att jag inte skulle bli sittandes i ett rum i Upplands Väsby resten av livet.

Vändningen kom i Oktober! Efter ett halvårs drömmande runt Booli och Blocket hittade jag huset på Skogsduvevägen. Uthyres som rivningskontrakt. Sommarstugestandard. Nära till folk. Fuck yeah. Ett snabbt samtal med Stina, ett mail, och det var vårt inom en vecka!

Nu sitter jag här i det flagnande huset med 18 graders värme, lutande golv, fuktskador i taket, bisarra muralmålningar, katter & kompis. Och jag är så lycklig. ♥

…vet dock om att jag måste flytta inom ett år eller så. Drömmer alltså vidare. Torp? ”Husvagn”? Udda, eller hejdlöst galna lösningar? 2012! 2013!

#2: Skogen

Skogstrenden peakade under första halvåret, men det hade mer att göra med tidsbrist under hösten än något annat. I vilket fall. Jag var ute och trampade runt redan i april medan jag väntade på att snön skulle försvinna (minns ni snön??), men det var när jag hittade en annan skogsmulle i Stina som vi kom iväg lite längre.

Nu har vi vandrat större delen av Sörmlandsleden mellan Järna och Malmköping. Så fint.

#3: Katter

Jag tog med mig Krisse till Skogsduvevägen, där även Stinas Love bor. Lika mycket katter som folk här, med andra ord. Ständig underhållning.

#4: Folk

Det är faktiskt sjukt trevligt att bo med folk runt sig, laga små middagar, ses & trivas. Det är väl mest det som inte får mig att försvinna ut i skogen med en yurta redan nu, dårå.

#5: Jobbomväxling

Bokserien jag illustrerade för Rabén & Sjögren la ner, men å andra sidan har jag gjort mitt första tecknarjobb för KP, och folk har spontant hört av sig för att ge mig jobb. Lönekneget i säkerhetskontrollen på Arlanda blev för uselt, men jag hittade ett trevligt litet hotell att återgå till nattjobbandet på.

Jag jobbar på, men jag kan ju inte påstå att 2011 blev året då jag fick ett tydligt fokus. Oh wellah!

Bubblare: Inlagda grönsaker

Det började med att Janetta & pudeln släpade iväg mig på att gräva upp gerillaodlade jordärtskockor, men det var dom egeninlagda rödbetorna som fick mig helt fast. Och den riktigt lyckade surkålen! Grönsaker i glasburkar: Det är så jävla gott! ♥

Världen är full av platser man aldrig har hört om. I varje land ligger det fler än man någonsin kommer hinna se, men ibland visar sig hela samhällen ligga dolda i okunskapens skugga.

Jag hittade Tristan da Cunha i ett gammalt uppslagsverk, och tillbringade en fascinerad dag med att komma ikapp i min bristfälliga Tristan da Cunha-kunskap. Det är den mest avlägsna bebodda platsen i världen, en av många utspridda öar som fortfarande (typ) lyder under den brittiska väldet.

Ön är 98 km² stor och består av en enda stor vulkan. Från 15 nybyggare härstammar dagens 260+ invånare, som lever i någon sorts halvt självständigt kollektiv med gemensamt ägd mark och gratis sjukvård (det finns en läkare) och kollektivtrafik (det finns en väg). Där finns en stad, en affär, en resturang / pub. Kommunikationerna med omvärlden består av årliga fraktbåtar. Man kanske får hälsa på som turist, om man skickar ett mail till örådet och har en godkänd anledning till varför man vill komma, men man får själv lista ut hur det ska gå till.

That’s it.

Som i någon sorts modern saga tvingades hela Tristan da Cunhas befolkning möta det samtida England på 1960-talet, då ön fick evakueras på grund av vulkanisk aktivitet. I stort sett samtliga valde att flytta tillbaka. Jag inbillar mig att det skulle vara lättare att leva om man så totalt kunde greppa platsen och samhället man kommer ifrån, men vet inte om det är sant.

Även i Europa har jag precis hittat ett bortglömt hörn. Moldavien är en liten landspillra som består av resterna från den del av Rumänien som historiskt övertogs av Ryssland/Sovjet, typ.

Jag hade nog aldrig hört talas om landet om det inte vore för Eurovision: Zdob și Zdub imponerade på alla som såg årets final med mig, men annars är 2010 års Run Away internetkänt tack vara Epic Sax Guy™.

Eurovision: God’s way of teaching Valentin geography.

Annars verkar Moldavien vara ett klassiskt hjärtskärande post-Sovjetiskt samhälle. Ett korrupt system håller Europas fattigaste befolkning på plats med fula metoder. Det finns inga naturesurser, inga givna handelsvägar, men två (!) ännu mindre utbrytardelar: Transnistrien och Gaugazien.

Till skillnad från Tristan da Cunha vill Moldavien jävligt gärna ha dit besökare, men det är inte så lätt. ”Many people in the world have never heard about Moldova. They even wonder that such country exists.” som den lätt desperata hemsidan World of Moldova påpekar. Sen listar den allt det fina man kan se i det lilla landet, men Google-annonserna runt texterna avslöjar brutalt vad datastatistiken associerar till: ”Perfect Moldovan Wives”. ”Moldova Ladies”. ”Choose your Future Wife!”

Trots detta, och trots ledsna sidor som Tourism in Moldova, är jag ändå lite nyfiken. Att folk i stort sett bara talar rumänska eller ryska känns dock svårt. Fast Gaugaziska är typ turkiska! Hm…

Eh. Ja! Ingen sammanhållande slutkläm idag, kanske. Förutom: Om någon vill åka postbåt till Tristan da Cunha och/eller cykla till Moldavien, hör av er!

Steget upp från gratis! Kan man avvara 25-50/månad kan man bli månadsgivare. Det är så vanligt att man kan glömma vilken sjukt bra idé det är: Möjligheten att föra ihop eldsjälar med kapital, styrkan i att slå ihop givande kollektivt så att lite blir mycket, det väl uppbyggda systemet som gör det enkelt!

Jag tror att det egentligen inte är kritiskt exakt vilket kollektivt givande man ansluter sig till. Välj något. Är du inte Bill Gates blir det ingen stor individuell skillnad: Det stora steget är att gå från att ge inget till att bli en del av det allmänna givandet.

Förenklat kan man säga att humanitära organisationer kan rikta in sig på akut hjälp vid katastrofer, eller på allmänt uppbyggande av fungerande samhällen. Det står inte i motsats till varandra: Det är främst svaga samhällen som inte kan skydda invånare vid naturkatastrofer och som drabbas av krig och svält. Å andra sidan förstör kaos och död möjligheten till ett fungerande samhälle.

Organisationskostnader är värt att se på. Större organisationer har större omkostnader oavsett, men går för mycket till administration kommer mindre pengar fram. Svensk insamlingskontroll listar ”nyckeltal” för organisationer med 90-konton.

Värdegrund är inte oviktigt. Även om det knappast är onda människor som ägnar sig åt hjälparbete finns det t.ex. religiösa organisationer som jag själv inte vill stödja, eftersom de förutom att ge hjälp sprider åsikter jag ser som skadliga.

Jag kan ge två femtilappar i månaden. Så här tänkte jag när jag gjorde mina månadsgivarval:

Den som följt min ekonomiskola kanske vid det här laget finner sig hänga av sin roliga höga hatt för dagen, luta sig tillbaka i länsstolen med punschglasen samlade på isterbuken, fundersamt plira genom monokeln. Lever vi bara för att mata oss själva, jobba jobba, och kanske dricka en öl när man sparat ihop till möjligheten?

Som sagt: Den som är låginkomstagare i ett rikt land har det tämligen bra, men ändå svårt att styra sitt liv och världen runt omkring. Jag tror ändå det är viktigt att försöka göra så gott man kan för att förbättra världen. Dels hjälper det någon annan, dels blir även de som hjälper bättre, dels blir samhället bättre när vi blir bättre. Det gör ont att vända sig bort från andra människor, och det går bara att göra när man kan hålla dom ifrån sig mentalt. Så vill nog inte de flesta se på andra, men det kan vara svårt att veta vad man kan göra.

Är man inte Bill Gates och ge miljarder så får man rinna ihop med dom andra bäckarna som då ska bli en å. Tips kommer komma i följande kategorier: 1.) 0 – 25 kr, 2.) 25 – 50 kr, 3.) 50 – 150 kr.

Helt gratis: World Community Grid

Alltså, detta är en så SJUKT BRA IDÉ som bygger på att föra ihop outnyttjade resurser.

I ena hörnet: Miljontals människor vars datorer inte använder sin fulla arbetskapacitet medan de används till att titta på Facebook och spela lite musik i bakgrunden. I andra hörnet: Forskare som arbetar icke-kommersiellt med viktig forskning, och inte har råd att betala för den datorkraft som krävs för att inom rimlig tid bearbeta t.ex. vilka av miljontals olika molekylstrukturer som kan vara användbara för ett projekt.

Du installerar ett program på din dator som går i bakgrunden. Vid tillfällen då datorn är på men du inte använder den, eller då du inte använder stora delar av dess processorkraft eftersom du bara sitter och slösurfar, så snurrar programmet igång. Det använder då din datorkraft för att bearbeta diverse beräkningar för forskningsprojekt.

Varför bra? För att det ger öppen forskning möjlighet att skyndas på, eller alls ske, utan de budgetar som stora privata företag har. Forskning som inte skulle ske annars, eller vars resultat skulle låsas fast i olika patent.

Projekten är alltid forskning som är öppen och faller under ”projects that benefit humanity”.

Årets utplanteringsväxter är satta i minidrivhuset: Blomman för Dagen (”Shadow Dance”)! Månvinda! Tobak (”Perfume Deep Purple”)! Indisk spikklubba (”Black”)! Drottning Annes fickmelon!

Och jag tog chansen att göra något som jag länge velat prova: En dag i groddarnas liv, i klassisk stillbildsanimation.

Klicka på lillbilden för att få se hela drivhuset. Jävlar vad snabbt de kommer! Vindorna (till höger) har försprång med tidig start, men melonerna (till vänster) drar igång hårt.

Det mkt. retro ryckigheten beror mest på att mitt kamerastativ bestod av tejp + lite hoptejpade lådor som hölls på plats av mer tejp och tyngden av en rysk igelkottsfamilj i gjutjärn (ёж!).

Annars har jag deadlineat, knegat, kört slut på sömn, sjukskrivit mig, flytt ut i skogen, och sedan suttit hemma och stirrat i tre dagar. Så jävla skönt.

På pappret såg det fint ut. På mäklarfotona också, för den delen. Inget indraget vatten, men el, och så nära civiliserade busskommunikationer som går tidigt till sent — och så nära till kneget — och så billigt. I tanken hade jag redan funderat på att flytta in, odla upp den gräsbevuxna delen av tomten, och investera i en handvevad tvättmaskin.

Ja ja. Jag drömde tillräckligt starkt för att åka ut att titta på stället. Man måste ju onekligen erkänna att det stod ”renoveringsbehov”.

Hade det bara varit träpanelen på väggarna hade det väl varit en sak, men uteplatstaket var mögligt, innertaken enligt uppgift fuktskadade, och trappräcken mm sönderbrutna. Utan tak & väggar hade jag behövt bygga upp från grunden, men ”grunden” bestod av plintar, som också var sneda och vinda. Marken under var arrenderad. Tror inte det, va.

Men ändå. Jag hann börja flytta in lite i hjärtat. I ungefär en dag ”ägde” jag ett hus i skogen. :(

Visst, jag erkänner vissa civilisationsflyende drag sedan tidigare, men nästan-drömmen om att ta det på allvar skyller jag helt på Tinets pysslande. Eh, och på min kollega på kneget som bor i skogen med vedspis. Antar att ni också märkt hur saker man funderar på dyker upp omkring en hela tiden?

Jag är så trött på bostadsstress. Jag tycker om träd, och jag tycker om vedkaminer. Folk skulle väl aldrig komma över spontant ut till skogen, men det är ingen som kommer över spontant ut till Upplands Väsby heller, så på det sättet skulle inget ändras. Hm…

Jobba morgon, middag, kväll. Jobba vecka, jobba helg! Jobba hemma, jobba borta, jobba stilla, jobba… öh, sporta? Till korta? Till sprängd aorta?

Men förutom att jobb-jobb-jobba har två saker väckt min inspiration till liv på sistone. Det ena är Utopi, en episk seriekälla som jag kanske pratar mer om vid ett tillfälle med mer tid. Det andra är en fantastiskt rar liten YouTube-serie med klipp som påminner mig om glädjen i att bara sitta och klottra. Jag är inte den enda som fyllde mina skolblock med mönster, eller?

(Uppenbarligen inte!)

Ja, jag vet inte. Jag blev bara påmind om hur länge sedan det var jag bara satt och klottrade utan att ha någon som helst plan utom att rita lite. Även mina sk. klotter har en tendens att få små ambitioner, nu för tin’. Jag kanske borde köpa rutblock? :)

Vad jag definitivt planerar är att försöka rita något roligt för ritandets skull varje dag. Det är visserligen kul att jobba med tecknarprojekt som jobb, men jag kanske inte vill att hela mitt tecknande ska placeras in i ”jobb”.

Jag har rätt många män som kallar sig feminister runt mig. Och många kvinnor — men jag har liksom inte svårt att förstå varför man som kvinna väljer att kalla sig feminist, eller att man kan hitta praktiska sätt att uttrycka det på. Jag måste erkänna att jag dock inte vet hur killarna gör.

Det är ju inte svårt att ha åsikten att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, inte hållas tillbaka för att de är kvinnor eller män. Med den grunden är jag feminist, precis som väl de flesta. Men åsikter ska väl omvandlas till något påtagligt också, om det ska vara något att ha.

I går var jag på Vodou-utställningen på Etnografiska. Jag rekommenderar ett besök till alla. Visuellt var det bland det finaste jag sett på länge. Idag har jag kammat nätet på bilder från den här samlingen (som annars finns hos en Marianne Lehmann) för att inte tappa bort det helt.

Tyvärr funkar foton inte riktigt av samma anledning som jag inte kom mig för att köpa kompendiet på Etnografiska: Dels är det skulpturer som ska ses i tre dimensioner, dels är det mesta så stort att det inte funkar lika bra på små bilder. Bizango-soldaterna som finns på de flesta affischer är visserligen snygga oavsett format, men det är STOR skillnad på att se dom framför sig i verklig mänsklig storlek.

Dessutom: Som jag har märkt nu när jag jagat foton på nätet (bilderna är inte från utställningen i Stockholm) och jämfört så är Etnografiskas utställning ovanligt snyggt planerad och belyst. Det är viktigt när så mycket bygger på speglar, paljetter och andra reflekterande material.

Så jag är lite bister över att inte hitta någon bra bild på den fantastiska skulpturen av Drottningen med Stjärnan och Draken. Och jag tänker inte ens försöka lägga in något foto på dom helt vansinnigt slående magiska speglarna: Gigantiska 1700-talsspeglar som tagits från de franska kolonialisterna vid slavupproret och sen dekorerats med skulpturer, kedjor och ben. De måste ses i verkligheten.
Åk till Etnografiska!

Uppdaterat: Hells yeah! Någon som ändå lyckats ta rätt fina bilder på speglarna (och många Bizango-krigare) i fin belysning.

Jag skulle kunna göra en serie om hur slafsigt det är att deadline-jobba hemifrån, men det gjorde jag ju redan för ett år sen. Sorgligt lite har hänt sen dess: Min skäggväxt har inte blivit vackrare, men katterna har blivit två.

Jo, förresten! Jag börjat planera arbetstiden med hjälp av stoppuret i mobilen. 60 minuters jobb för att jag inte ska fastna i tecknandet och råka överanstränga handen, pip. 20 minuters paus för att jag inte ska fastna på Facebook i tre timmar, pip. Är jag beundransvärt välplanerad eller är jag bara konstig nu igen?

För att inte säcka ihop helt mentalt försöker jag hitta kreativ inspiration också. Bland det finaste jag ramlat över på ett tag är Fayum-porträtt.

Fayum-porträtt målades för mumier under den romerska perioden i Egypten. Som man kan se är dom gjorda i skiftande stil (och kvalitet), men jag tycker många av dom är sjukt tilltalande. Lite skeva överlag, men blandningen av realism och ikonisering är verkligen jättefin. Dessutom tycker jag att både människorna på bilderna och målningarna i sig känns läskigt mycket närmare i tid än 2000 år.

Så. Nu vill jag måla. Det hinner jag inte. Men glad blev jag, i alla fall!