Såhär när jag inte kan lägga upp mina egna verk, kan jag kanske hylla någon annans. Jag råkade ta fram en bok ur bokhyllan som påminde mig om vad jag tycker om med skapande för skapandets skull.

Ja, det rör sig sÃ¥klart om ”Säckpipan i Norden”, av Per-Ulf Allmo. Boken för den som vill veta mer om nordiska säckpipor, inköpt av mig under första halvan av 2000-talet.

Varför äger du Säckpipan i Norden? frågar sig kanske den lyckliga majoritet som inte vet om att det brinner en låga för säckpipor i mitt bröst, och som aldrig tvingats lyssna när jag klickat runt på hotpipes.com.

Varför vill jag veta något om Säckpipan i Norden? frågar sig kanske den som vill läsa om bilder, serier. Jo, för att detta är en av de vackrare böcker jag äger, och den tryckta boken är ett verk i sig.

Visa mig ditt självporträtt, och jag ska säga vem du tror att du är.

Jag har gjort något eller några självporträtt om året. Med det menar jag bilder man gör med syfte att beskriva sig själv, inte bara små ikoniska representationer, men det kanske bara är jag som behandlar dom olika. I vilket fall. Det är något jag haft lika lurigt att förhålla mig till som jag har haft till min självbild i övrigt.

Nackdelen med att sitta och teckna för sig själv i ett rum timmar i sträck (förutom att man riskerar att bli undersocialiserad och skabbig i katthåriga underkläder) är all ensamtid man lägger ner på monotona sysslor som tusching. Sprudlande kreativitet är kanske 10% av en bild; sen, för monomana detaljfreaks som jag, återstår timmar av arbete som upptar både händer och ögon men knappast hjärnkapaciteten.

Återstår alltså öronen. Jag gillar musik, men det blir tråkigt i längden. Radio är för ojämnt. Ljudböcker LÅTER som en bra idé, men visar sig i verkligheten bestå av inläsningar av Liza Marklund och Dan Brown som jag inte skulle sno från nätet, än mindre köpa.

Nej, det jag vill göra om jag ändå måste sitta still är att lära mig något.