I går var jag på Vodou-utställningen på Etnografiska. Jag rekommenderar ett besök till alla. Visuellt var det bland det finaste jag sett på länge. Idag har jag kammat nätet på bilder från den här samlingen (som annars finns hos en Marianne Lehmann) för att inte tappa bort det helt.

Tyvärr funkar foton inte riktigt av samma anledning som jag inte kom mig för att köpa kompendiet på Etnografiska: Dels är det skulpturer som ska ses i tre dimensioner, dels är det mesta så stort att det inte funkar lika bra på små bilder. Bizango-soldaterna som finns på de flesta affischer är visserligen snygga oavsett format, men det är STOR skillnad på att se dom framför sig i verklig mänsklig storlek.

Dessutom: Som jag har märkt nu när jag jagat foton på nätet (bilderna är inte från utställningen i Stockholm) och jämfört så är Etnografiskas utställning ovanligt snyggt planerad och belyst. Det är viktigt när så mycket bygger på speglar, paljetter och andra reflekterande material.

Så jag är lite bister över att inte hitta någon bra bild på den fantastiska skulpturen av Drottningen med Stjärnan och Draken. Och jag tänker inte ens försöka lägga in något foto på dom helt vansinnigt slående magiska speglarna: Gigantiska 1700-talsspeglar som tagits från de franska kolonialisterna vid slavupproret och sen dekorerats med skulpturer, kedjor och ben. De måste ses i verkligheten.
Ã…k till Etnografiska!

Uppdaterat: Hells yeah! Någon som ändå lyckats ta rätt fina bilder på speglarna (och många Bizango-krigare) i fin belysning.

Jag skulle kunna göra en serie om hur slafsigt det är att deadline-jobba hemifrån, men det gjorde jag ju redan för ett år sen. Sorgligt lite har hänt sen dess: Min skäggväxt har inte blivit vackrare, men katterna har blivit två.

Jo, förresten! Jag börjat planera arbetstiden med hjälp av stoppuret i mobilen. 60 minuters jobb för att jag inte ska fastna i tecknandet och råka överanstränga handen, pip. 20 minuters paus för att jag inte ska fastna på Facebook i tre timmar, pip. Är jag beundransvärt välplanerad eller är jag bara konstig nu igen?

För att inte säcka ihop helt mentalt försöker jag hitta kreativ inspiration också. Bland det finaste jag ramlat över på ett tag är Fayum-porträtt.

Fayum-porträtt målades för mumier under den romerska perioden i Egypten. Som man kan se är dom gjorda i skiftande stil (och kvalitet), men jag tycker många av dom är sjukt tilltalande. Lite skeva överlag, men blandningen av realism och ikonisering är verkligen jättefin. Dessutom tycker jag att både människorna på bilderna och målningarna i sig känns läskigt mycket närmare i tid än 2000 år.

Så. Nu vill jag måla. Det hinner jag inte. Men glad blev jag, i alla fall!

Kladdandet fortsätter, när lönearbetet inte kräver min tid. Idag har jag funderat pÃ¥ om det kanske är vita fält som behövs för att ta akvarellen frÃ¥n ”barnbok” till ”min Idé™”.

När jag har försökt komma på vilka tecknare jag gillar som använder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar två namn upp i huvudet: Å ena sidan Stina Wirsén, å andra sidan Joann Sfar.

Båda är, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det känns också som en studie i det svåra att kolla på hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger så nära mig att det känns meningsfullt att titta för noga på hur de jobbar. Jag är inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba så skrafsigt/ruffigt som Sfar, det är bara inte jag.

Så frågan är väl vad som går att ta till sig när det är min petiga stil som ligger lättast i handen. Någonstans måste det ju ändå gå att använda det drivet för den Goda Sidan.

Jag fortsätter utgå från mina Istanbulfoton. Idag, en promenad längs İstiklal Caddesi:

Jag gillar faktiskt linjerna här — det är detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att färglägga dom var svÃ¥rt som fan, däremot, och jag är inte säker pÃ¥ att mitt val blev optimalt…

Frågan är väl: Om det här är en serie, hur ser hela sidan ut? Om man använder vita fält i bilderna: Hur påverkar det sidkompositionen, hur kan man använda ramar / frånvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?

Och inför nästa experimentövning: Kan man blanda den här ändÃ¥ ganska realistiska stilen med nÃ¥got mer cartooniserat, när man ändÃ¥ har mer än en bild pÃ¥ sig? Som stadsmiljöer är det väl fint, men jag undrar hur jag skulle fÃ¥ de skissartade människorna i de här rutorna att leva upp och berätta…

Och nu, lite serier som inte är gjorda av mig!

Jag ville såklart kolla upp hur den turkiska seriemarknaden såg ut innan jag åkte till Istanbul, eller om den fanns alls. Tyvärr var min turkiska för dålig för att leta effektivt, så jag hittade ingenting. I Istanbul såg jag en serieaffär, men den var stängd, och sen hittade jag aldrig tillbaka igen. Däremot fanns det serietidningar i bokaffärer, och jag högg två stycken.

Tidning nr 1 valde jag pÃ¥ mÃ¥fÃ¥ för att omslaget sÃ¥g… rätt svenskt ut? Detta är Lombak #98, en 64-sidig tidning med väldigt blandade upphovsmän som har gjort serier pÃ¥ ca 1-5 sidor var. Till salu för motsvarande 20 kronor.

Random sidor: En vardagsrealistisk serie om en kille som gÃ¥r i skolan + Den sorgliga historien om en pojke som är hälften korp och har tillverkats av galna nazistvetenskapsmän + En serie som… öh, heter ”VÃ¥r”, i alla fall + En väldigt barnförbjuden serie om en elak björn.

Nästa serie är Uykusuz (”Sömnlös”) #95, som jag valde för att jag typ förstod vad det stod pÃ¥ omslaget. En 16-sidig tidning i storformat, ohäftad, med blandade fÃ¥sidorsserier, politiska karikatyrer och korta texter. Det verkar vara ett vanligt upplägg. Kostar motsvarande 8 kronor.

Random sidor: Små strippar om olika personer + 100% politiskt som ni kan försöka tyda + Någonting som förtjänade bättre färgtryck + Någons lilla hörn med små enrutingar.

Sammanlagt kan man väl säga att jag hittade väldigt många genrer bara i de här två tidningarna, och att jag inte har någon aning om hur stort serieturkiet är, vilka som tecknar, eller hur många som läser serierna. Dom här fanns som sagt i alla bokhandlar, men nöjesläsning i allmänhet är tydligen inte lika stort i Turkiet. Serierna stod i delen där du hittade både fint tryckta kulturtidskrifter och små hemgjorda, hem-häftade fanzin:

Jag får återkomma nästa gång jag är i Istanbul!

Förstudie som knappast kommer bli nÃ¥got mer, för det slog mig att när ska jag ha tid att göra en stor digitalmÃ¥lning bara för att det är kul? Kanske till trettonhelgen 2010…

Jag har gillat de tre vise männen som ikoner sen jag var liten och Balthasar var den häftigaste pjäsen i julkrubban. För att titta pÃ¥ nÃ¥got fint och färglagt föreslÃ¥r jag ”Three Magi” av J.C. Leyendecker istället. Leyendecker skippar den symboliska medelÃ¥ldern för att klämma in maximalt antal attraktiva unga män i sin mÃ¥lning, men det är ju som sagt Leyendecker…