Kladdandet fortsĂ€tter, nĂ€r lönearbetet inte krĂ€ver min tid. Idag har jag funderat pĂ„ om det kanske Ă€r vita fĂ€lt som behövs för att ta akvarellen frĂ„n ”barnbok” till ”min Idé⹔.
NÀr jag har försökt komma pÄ vilka tecknare jag gillar som anvÀnder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar tvÄ namn upp i huvudet: à ena sidan Stina Wirsén, Ä andra sidan Joann Sfar.
BÄda Àr, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det kÀnns ocksÄ som en studie i det svÄra att kolla pÄ hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger sÄ nÀra mig att det kÀnns meningsfullt att titta för noga pÄ hur de jobbar. Jag Àr inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba sÄ skrafsigt/ruffigt som Sfar, det Àr bara inte jag.
SÄ frÄgan Àr vÀl vad som gÄr att ta till sig nÀr det Àr min petiga stil som ligger lÀttast i handen. NÄgonstans mÄste det ju ÀndÄ gÄ att anvÀnda det drivet för den Goda Sidan.
Jag fortsÀtter utgÄ frÄn mina Istanbulfoton. Idag, en promenad lÀngs İstiklal Caddesi:
Jag gillar faktiskt linjerna hĂ€r â det Ă€r detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att fĂ€rglĂ€gga dom var svĂ„rt som fan, dĂ€remot, och jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ att mitt val blev optimalt…
FrÄgan Àr vÀl: Om det hÀr Àr en serie, hur ser hela sidan ut? Om man anvÀnder vita fÀlt i bilderna: Hur pÄverkar det sidkompositionen, hur kan man anvÀnda ramar / frÄnvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?
Och inför nĂ€sta experimentövning: Kan man blanda den hĂ€r Ă€ndĂ„ ganska realistiska stilen med nĂ„got mer cartooniserat, nĂ€r man Ă€ndĂ„ har mer Ă€n en bild pĂ„ sig? Som stadsmiljöer Ă€r det vĂ€l fint, men jag undrar hur jag skulle fĂ„ de skissartade mĂ€nniskorna i de hĂ€r rutorna att leva upp och berĂ€tta…
Och nu, lite serier som inte Àr gjorda av mig!
Jag ville sÄklart kolla upp hur den turkiska seriemarknaden sÄg ut innan jag Äkte till Istanbul, eller om den fanns alls. TyvÀrr var min turkiska för dÄlig för att leta effektivt, sÄ jag hittade ingenting. I Istanbul sÄg jag en serieaffÀr, men den var stÀngd, och sen hittade jag aldrig tillbaka igen. DÀremot fanns det serietidningar i bokaffÀrer, och jag högg tvÄ stycken.
Tidning nr 1 valde jag pĂ„ mĂ„fĂ„ för att omslaget sĂ„g… rĂ€tt svenskt ut? Detta Ă€r Lombak #98, en 64-sidig tidning med vĂ€ldigt blandade upphovsmĂ€n som har gjort serier pĂ„ ca 1-5 sidor var. Till salu för motsvarande 20 kronor.
Random sidor: En vardagsrealistisk serie om en kille som gĂ„r i skolan + Den sorgliga historien om en pojke som Ă€r hĂ€lften korp och har tillverkats av galna nazistvetenskapsmĂ€n + En serie som… öh, heter ”VĂ„r”, i alla fall + En vĂ€ldigt barnförbjuden serie om en elak björn.
NĂ€sta serie Ă€r Uykusuz (”Sömnlös”) #95, som jag valde för att jag typ förstod vad det stod pĂ„ omslaget. En 16-sidig tidning i storformat, ohĂ€ftad, med blandade fĂ„sidorsserier, politiska karikatyrer och korta texter. Det verkar vara ett vanligt upplĂ€gg. Kostar motsvarande 8 kronor.
Random sidor: SmÄ strippar om olika personer + 100% politiskt som ni kan försöka tyda + NÄgonting som förtjÀnade bÀttre fÀrgtryck + NÄgons lilla hörn med smÄ enrutingar.
Sammanlagt kan man vÀl sÀga att jag hittade vÀldigt mÄnga genrer bara i de hÀr tvÄ tidningarna, och att jag inte har nÄgon aning om hur stort serieturkiet Àr, vilka som tecknar, eller hur mÄnga som lÀser serierna. Dom hÀr fanns som sagt i alla bokhandlar, men nöjeslÀsning i allmÀnhet Àr tydligen inte lika stort i Turkiet. Serierna stod i delen dÀr du hittade bÄde fint tryckta kulturtidskrifter och smÄ hemgjorda, hem-hÀftade fanzin:
Jag fÄr Äterkomma nÀsta gÄng jag Àr i Istanbul!
Förstudie som knappast kommer bli nĂ„got mer, för det slog mig att nĂ€r ska jag ha tid att göra en stor digitalmĂ„lning bara för att det Ă€r kul? Kanske till trettonhelgen 2010…
Jag har gillat de tre vise mĂ€nnen som ikoner sen jag var liten och Balthasar var den hĂ€ftigaste pjĂ€sen i julkrubban. För att titta pĂ„ nĂ„got fint och fĂ€rglagt föreslĂ„r jag ”Three Magi” av J.C. Leyendecker istĂ€llet. Leyendecker skippar den symboliska medelĂ„ldern för att klĂ€mma in maximalt antal attraktiva unga mĂ€n i sin mĂ„lning, men det Ă€r ju som sagt Leyendecker…