Den mest färdiga bilden jag åstadkom medan jag hängde runt i Steffrs fina arbetslokal idag.

När jag sent omsider kom hem hade min redaktör från Rabén & Sjögren skickat post till mig. Jag har fått den vänligaste recensionen från svensk bibliotekstjänst hittills!

…inte så att dom hatade mig tidigare, men inte har jag fått mer än en rad inte, heller. Taaaack snälla världen, jag behövde en liten uppmuntrande puff just ikväll.

» Varulvsungar samt vänliga ord är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

Bara grovskisserna där man försöker få fram någon sorts grundläggade komposition! Bilden ”skog, barn, troll, byggnad” kan ju göras från hur många vinklar som helst. Jag bestämmer mig tidigt för barnet i förgrunden, trollet vid byggnad i mellangrunden, och skogshorisont i bakgrunden (eftersom jag vill ha fokus på barnet, detaljer på byggnaden, och inte teckna onödigt många grenar/barr/löv).

Så man väljer sig en komposition med en tämligen tydlig riktning i bilden, drar upp det stort på datorn, skriver ut, släpar fram ljusbordet, och sätter igång. Efter någon timmes pillande har man blyertsskissen, och allt i bilden har obarmhärtigt placerats just där, och ingen annanstans.

Tuschningen kan dock fortfarande bestämma så mycket. Ska jag försöka behålla vänheten i blyertslinjerna, eller dra på feta outlines? Varifrån faller ljuset? Är det dag eller natt?

Den tushade bilden, däremot, kan få HELT olika stämning beroende på vad man väljer att göra med sin färg. Ska färgen i sig tillföra detaljer, som den slutgiltiga akvarellen nu gör? Det hade blivit en helt annan bild med renare färgytor där linjerna fått dominera — Inte bara för att färgkänslan är annorlunda, utan för att ögat hade fått ledas runt i bilden på ett helt annat sätt. Kanske tydligare?

Kanske det är därför man så lätt känner sig tom och halvnöjd när man sitter med sin färdiga bild? Man har sett en bild födas, men många fler dö…

» En bilds födelse och död är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

Löpande dokumentation, fakta och foton på alltmer flippade deltagare finns att se på eventets webbsida.

Själva serien då? Jodå, jag kom i mål den här gången också. Storyn blev väl ungefär så bra som när man tar en knapp timme från planering till bildmanus, men inte så illa. Jag är SJUKT stolt över att jag lyckades penseltuscha hela serien utan att falla så mycket på teckningskvaliteten — en (1) enda sida blev lite oengagerad. Utdraget här kommer ändå från den sista sidan som tuschades! :)

Som man kanske förstår av detta skissades varje sida minimalt innan tuschning, i regel knappt så här detaljerat. Jag är helt fascinerad över att jag KUNDE arbeta så fritt. Något att ta med sig, fast under mindre förkrossande former, ah…

Jomen! För att läsa alla 24 sidor, läs vidare nedan.

(Alla sidor går att förstora)

s. 01: 16:00 – 17:24. Jag tror ännu att det kanske ska gå att färglägga, ha ha ha…

s. 02: 17:24 – 18:13.

s. 03: 18:13 – 18:45.

s. 04: 19:42 – 20:41.

s. 05: 20:41 – 21:50.

s. 06: 21:50 – 22:48.

s. 07: 22:48 – 23:38.

s. 08: 23:38 – 00:24.

s. 09: 00:24 – 01:21.

s. 10: 01:21 – 02:07.

s. 11: 02:07 – 02:54.

s. 12: 02:54 – 03:41.

s. 13: 12:26 – 13:53. Jag tog dessa tre sidor i mitten sist…

s. 14: 13:53 – 14:30.

s. 15: 14:30 – 15:23.

s. 16: 03:41 – 04:13.

s. 17: 04:15 – 05:05.

s. 18: 05:05 – 05:41.

s. 19: 05:41 – 06:10.

s. 20: 06:10 – 06:59.

s. 21: 06:59 – 07:43, 08:25 – 08:42.

s. 22: 08:42 – 10:02.

s. 23: 10:02 – 11:02.

s. 24: 11:02 – 11:45, 12:04 – 12:26.

Mmm. God natt på er, och minns att tusch är både gott och hälsosamt!

» 24-timmarsserien 2010 är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.