Den mest färdiga bilden jag åstadkom medan jag hängde runt i Steffrs fina arbetslokal idag.

När jag sent omsider kom hem hade min redaktör från Rabén & Sjögren skickat post till mig. Jag har fått den vänligaste recensionen från svensk bibliotekstjänst hittills!

…inte sÃ¥ att dom hatade mig tidigare, men inte har jag fÃ¥tt mer än en rad inte, heller. Taaaack snälla världen, jag behövde en liten uppmuntrande puff just ikväll.

Ibland när man jobbar på en bild känns det så tydligt att man skalar av möjligheter från bilden när man gör den färdig. I huvudet är det en vag idé om vad jag vill att bilden ska innehålla: Skog. Ett barn. Ett troll. En gammal fallfärdig byggnad. På pappret finns onekligen sedan skog, ett barn, ett troll och en gammal fallfärdig byggnad.

…sÃ¥ dÃ¥ kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändÃ¥ lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

Så jag har deltagit i 24-timmarsserien för andra gången i mitt liv. Enligt känd modell från 24 hour comics day tecknar man alltså en serie på 24 sidor, från idé till färdigt verk, 24 timmar i sträck. Ett psykosinducerande tecknarmaraton, som detta år arrangerades ypperligt och väl av ett gäng eldsjälar sponsrade av bl.a. Kulturhuset.

Löpande dokumentation, fakta och foton på alltmer flippade deltagare finns att se på eventets webbsida.

Själva serien då? Jodå, jag kom i mål den här gången också. Storyn blev väl ungefär så bra som när man tar en knapp timme från planering till bildmanus, men inte så illa. Jag är SJUKT stolt över att jag lyckades penseltuscha hela serien utan att falla så mycket på teckningskvaliteten — en (1) enda sida blev lite oengagerad. Utdraget här kommer ändå från den sista sidan som tuschades! :)

Som man kanske förstÃ¥r av detta skissades varje sida minimalt innan tuschning, i regel knappt sÃ¥ här detaljerat. Jag är helt fascinerad över att jag KUNDE arbeta sÃ¥ fritt. NÃ¥got att ta med sig, fast under mindre förkrossande former, ah…

Jomen! För att läsa alla 24 sidor, läs vidare nedan.

När jag bläddrade genom mina självporträtt var det lite sorgligt att se hur få bilder jag gör nu utan att ha någon direkt anledning, jämfört med för ett par år sen.

Därav mitt lilla växthus, som legat runt ett par veckor och blivit ritat på av och till. Lite skev och oplanerad, som det blir när man bara ritar på, men full av kärlek och köttätande växter.

Klicka så blir bilden mycket större

Ja, nej, jag vet inte. Jag kanske bara drömmer om att få rita mer fantasy.

Jag gillar satyrer. Satyrer spelar blåsinstrument. När jag sa till Lisa Medin att jag funderade på att teckna porr visade hon mig Druuna, och vid den åsynen krossades mitt libido till aska. Detta är dock inte porr på riktigt, utan lite lätt ekivokt i värsta fall. Men fint. Mycket finare än Druuna!

Inspirerat av en indisk bild jag surfade förbi pÃ¥ nätet… typ. Som jag märkte härom veckan när studion var pepprad med grälla indiska plastaffisher sÃ¥ kommer jag nog aldrig tycka den stilen är fin. Detaljerna och ikonografin gillar jag, däremot.

Ja, och sÃ¥ gillar jag FÄRGERNA när det är tillräckligt grällt för att man ska bli sjösjuk. Därför satt jag alldeles för länge och försökte färglägga i proportion för hur snabbt jag klottrade bilden, men det blev inte som jag ville ändÃ¥. Kanske mÃ¥ste man helt enkelt sätta sig ner med lite ”inspiration” om det ska bli äkta popkonst frÃ¥n förr:

Hepilepsianfall! Sätt på lite kärleksfull musik i bakgrunden.

Eller en sak till som jag verkligen gillar med indiska affischer är kombinationen näpen plutmun och fluffiga mustacher. Som hela 1800-talet i en mixer, med smink!

Inget definitivt, inget bestämt!

Månaden som varit, har varit sjukt obehaglig, desvärre, med familjeproblem. Att sitta på min fina nya arbetsplats har varit skitkul, men det var väl det som var kul. Tyvärr. Produktiviteten stendog ett tag där.

Saker ser dock ljusare ut, och idag kom äntligen flödet som jag arbetat som fan med att försöka uppnå. Med ena handen ritade jag barn i sex-/sjuårsåldern, med den andra ritade jag MONSTER. Jag sparar på barnen till en senare dag, så här är några MONSTER.

Dom flesta smÃ¥ demönerna var bara mina vanliga deformerade anatomiexperiment…

Eller, dom allra flesta var ansikten. Någonstans började jag känna mig som att jag borde teckna metalomslagsmonster jäääh!!

Sen ritade jag det här rå-häftiga gänget:

…men sen ritade jag inga flera, för hur blir det häftigare än ett monster med skepparkrans?

Ja, alla roar vi oss på olika sätt. Det här med att ligga naken på stora kugghjul är förmodligen en trend.

Diana är fortfarande husse till Leander. Jag äger enbart min egen humor. Kugghjulet drömmer om en värld där perspektiv finns på riktigt, men en del bilder lägger man inte ner så mycket tid på.

Annars jöbbar jag med lite grejs som inte bör läggas up på bloggen, tror jag. Vi synes!