i vilken Valentin postar bilder & ord
RSS 2: BlogginläggExperiment i stĂ„lpenna för att se om jag kan skaka loss lite liv i lite karaktĂ€rsteckningar.
TyvĂ€rr tror jag att alla försök att satsa seriöst pĂ„ en klara-linjen stil Ă€r hopplös: Dels kan jag inte komma pĂ„ nĂ„got sĂ€tt att fĂ€rglĂ€gga ligne claire pĂ„ ett sĂ€tt som jag sjĂ€lv inte tycker Ă€r stentrĂ„kigt, dels bĂ€r jag pĂ„ ett pyrande hat mot Tintin Ă€nda sen barndomen och det enda jag kunde tĂ€nka pĂ„ medan jag gjorde den sista bilden var… jaa, se titeln!
Men jag Àr redan mindre blockerad, sÄ pÄ sÄ sÀtt Àr det fint.
SĂ HĂR ĂR DET assĂ„ assĂ„ va. Jag har kommit pĂ„ att drivet efter min IdĂ©âą inte Ă€r ett grafiskt driv sĂ„ mycket som en kommunikationsmĂ€ssig dröm, hopp och önskan. Jag vill alltsĂ„ att folk ska se pĂ„ min sida och INTE tĂ€nka ”Ă sĂ„na fina fĂ€rgglada bilder, sĂ„ trevliga och lĂ€mpade för barn i Ă„ldrarna 6 till 11!” ELLER ”Gu va fint mĂ„lat, jag kan se en fantasyserie i den stilen!” ELLER ”Vilka frĂ€siga seriefigurer!”
Jag hade snarare tĂ€nkt mig: ”Vilka fina bilder, dom fĂ„r mig att ta till mig berĂ€ttandet enkelt samtidigt som de lyfter Ă€mnet och tillför en egen dimension till verket utan att för den delen ta över fokuset helt, passande nog för en berĂ€ttelse om tĂ€mligen viktiga Ă€mnen i dagens samhĂ€lle!”
Ăr det sĂ„ mycket begĂ€rt?
Ăöhhh. Ja, frĂ„nvaron av uppdateringar beror alltsĂ„ inte pĂ„ att jag inte ritat nĂ„got den senaste veckan, utan pĂ„ att jag kört fast i en total blockering dĂ€r jag Ă€r missnöjd med allt jag gör. Jag kan helt enkelt inte lĂ„ta bli att tvivla pĂ„ att mina teckningar kan tas pĂ„ allvar. Buhu.
Stilexperimentet tog en paus nĂ€r jag skulle rita in mig sjĂ€lv och kom pĂ„ att jag fortfarande inte vet hur jag ser ut i min nya frisyr. Som inte Ă€r sĂ„ jĂ€vla ny lĂ€ngre, för den delen. Men oavsett stil… öhhh! NĂ€r man lĂ€gger tecknandet Ă„t sidan för att det Ă€r roligare att bokföra kvitton sĂ„ har nĂ„got gĂ„tt fel. Face the face.
(Och sÄ mÄste det vara pÄ frihand! Dissa skissa!)
Första klottret frĂ„n i gĂ„r kvĂ€ll, andra klottret frĂ„n i dag kvĂ€ll. Andra klottret gör mig lite gladare — NĂ„gon gĂ„ng i den bistra nattimmen i gĂ„r började jag undra om jag ser ut som avkomman frĂ„n ett trevĂ€gsmöte mellan Kalle frĂ„n Kalle & Hobbe + Kalle frĂ„n Kalles kaviar + 91:an Mandel Karlsson pĂ„ riktigt. Ack!
NÀr man kompromissar mellan sina behov att planera och behovet att jobba löst, Àr tumnaglarna ens smÄ smÄ vÀnner. Planerna just nu: Inga mellanstadier alls mellan de hÀr minsta första skisserna och de sista klara sidorna, inga större skisser pÄ pappret, jag tuschar direkt, action! Den som har sett mig jobba som vanligt, med 4-5 varianter inför varje klar sida, förstÄr vad det Àr jag ger upp.
Kladdandet fortsĂ€tter, nĂ€r lönearbetet inte krĂ€ver min tid. Idag har jag funderat pĂ„ om det kanske Ă€r vita fĂ€lt som behövs för att ta akvarellen frĂ„n ”barnbok” till ”min IdĂ©âą”.
NÀr jag har försökt komma pÄ vilka tecknare jag gillar som anvÀnder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar tvÄ namn upp i huvudet: à ena sidan Stina Wirsén, Ä andra sidan Joann Sfar.
BÄda Àr, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det kÀnns ocksÄ som en studie i det svÄra att kolla pÄ hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger sÄ nÀra mig att det kÀnns meningsfullt att titta för noga pÄ hur de jobbar. Jag Àr inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba sÄ skrafsigt/ruffigt som Sfar, det Àr bara inte jag.
SÄ frÄgan Àr vÀl vad som gÄr att ta till sig nÀr det Àr min petiga stil som ligger lÀttast i handen. NÄgonstans mÄste det ju ÀndÄ gÄ att anvÀnda det drivet för den Goda Sidan.
Jag fortsÀtter utgÄ frÄn mina Istanbulfoton. Idag, en promenad lÀngs İstiklal Caddesi:
Jag gillar faktiskt linjerna hĂ€r â det Ă€r detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att fĂ€rglĂ€gga dom var svĂ„rt som fan, dĂ€remot, och jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ att mitt val blev optimalt…
FrÄgan Àr vÀl: Om det hÀr Àr en serie, hur ser hela sidan ut? Om man anvÀnder vita fÀlt i bilderna: Hur pÄverkar det sidkompositionen, hur kan man anvÀnda ramar / frÄnvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?
Och inför nĂ€sta experimentövning: Kan man blanda den hĂ€r Ă€ndĂ„ ganska realistiska stilen med nĂ„got mer cartooniserat, nĂ€r man Ă€ndĂ„ har mer Ă€n en bild pĂ„ sig? Som stadsmiljöer Ă€r det vĂ€l fint, men jag undrar hur jag skulle fĂ„ de skissartade mĂ€nniskorna i de hĂ€r rutorna att leva upp och berĂ€tta…
Valentin & det dĂ€r krĂ„nglet nĂ€r man har en idĂ© i huvudet, idĂ©n krĂ€ver en stil som man har en vag annan idĂ© om hur man vill ha den, men ingendera Ă€r nĂ„got man behĂ€rskar… Ă€n! Eller kanske Ă€r det bara jag.
Jag har alltsÄ en dröm om en snabb linjebaserad tuschning, baserad mer pÄ hur mina skisser ser ut mer Àn mitt vanliga detaljfokus. Det hela ska vara fÀrglagt med vattenfÀrger, men inte bli monokromt. Och jag vill teckna verkligheten, sÄ har jag utgÄtt frÄn (men inte ritat av!) foton frÄn Istanbul:
OK, det Àr inte fult, men det Àr inte min idé. Rent spontant sÄ 1) sÄg det mer lovande ut utan fÀrg, 2) fast jag behöver arbeta mer pÄ att teckna snabba ansikten snarare Àn bakgrunder, 3) det Àr för fÀrgglatt, det drar mot mina barnboksteckningar vilket Àr helt fel kÀnsla, 4) jag mÄste lÀgga de mörkaste fÀlten först, sÀrskilt Pridebilden Àr vitflÀckig pÄ hÄll och fÄr förgrunden att smÀlta ihop med bakgrunden. Husfasaderna Àr Ä andra sidan för realistiskt fÀrglagda.
Inför nÀsta omgÄng sÄ ska jag prova 1) att göra fler stiliserade men inte cartooniserade ansikten, 2) pröva monokrom med fÀrginslag istÀllet, 3) slÄ mig sjÀlv pÄ fingrarna nÀr jag mÀrker att jag börjar lÀgga för detaljerade skuggor i alla fall. Linjerna ska lyfta fÀrgfÀlten, inte tvÀrtom!
Det kanske vore skönt att ha en stil, jag menar EN stil…
Egentligen tvÄ bilder, att hÀnga i varsin lÄngsmal ram, förmodligen pÄ Lyckotal. Jag köpte ramarna och satt och flummade ihop teckningar Ät dom bara pÄ skoj, för en gÄngs skull. Den första blev bÀttre Àn den andra, tydligare och lugnare, tror jag. Men men.
Nostalgikick för mig, som brukade teckna sjukt mycket svart/vit ful-Art Deco-ish förr i tiden. Oavsett hur man vrider och vĂ€nder pĂ„ det har jag dock suttit ett helt gĂ€ng timmar och Ă„stadkommit den ”negativa spegelbilden”, alla visuella clichĂ©ers urmoder. Men jag bryr mig int’!
(Jag har sagt tidigare att jag vill göra en serie med ”person som symboliserar en Abstrakt IdĂ©, hallĂ„ Mucha”-pasticher i art noveau-stil, med mĂ€n istĂ€llet för de vanliga brudarna, och hĂ€vdat att det Ă€r det som Ă€r poĂ€ngen. NĂ„got Ă„t detta kunde ju det hĂ€r vara ocksĂ„. Det Ă€r dock en halv lögn, för jag tycker helt enkelt att det Ă€r jĂ€vligt kul att teckna sĂ„hĂ€r â„)
Mer fÀrglÀggningstestkladd pÄ Mylingserien, fast det Àr vÀldigt snax dags att sÀtta sig ner och göra den pÄ riktigt.
Jag mÄste bara bestÀmma mig för hur gammal min huvudperson ska vara. Jag börjar skissa nÄgon som Àr kanske 30+, men slutar med nÄgon som Àr mellan 50 och 2000 Är gammal efter att ha gÄtt lös med penslarna. SkÀrpning!
AND NOW, for something completely different! Zip Zack Steve / Stefan, frĂ„n Lisa Medins epos Medley, som rock’n'roll trubudadur med el-luta.
Akvarellskisser av bord och löst folk.
Dagens nyttigaste Ästadkommanden: Jag kommer nÀrmare och nÀrmare hur jag faktiskt vill teckna min serie om Alan Turing. De realistiska grejer jag gjort tidigare har bara varit trÀning pÄ hur mannen ser ut, men vilken stil jag faktiskt vill ha har jag inte kunnat skaka loss. Men nu kommer det snart, kÀnner jag. Mindre skisser; mindre detaljer; mindre perfektionism. Mer liv.
1 st akvarell, vÀldigt löst efter ett fotografi:
Fler skisser. Han har ett fascinerande svÄrt ansikte att teckna, det sitter inte riktigt i handen Àn:
