Och jag ÄR glad, för jag vann Seriefrämjandets stora serietecknartävling 2011! Jag har gjort en liten serie som heter Längta bort, om vänskap och hur den kan vara svår ibland.

Jag hade inte planerat att delta i år, men satt och skissade lite för mig själv på en idé jag hade när jag fick en IDÉ istället. Ett färdigt bildmanus kom ut på ingen tid alls. Sen insåg jag att jag verkligen ville göra den serien, att jag hade knappt sju arbetsdagar (varvat med nattpass på mitt lönekneg) att få fram 10 sidor, och att den skulle målas i blyerts och akvarell. Det blev den där blandningen av total skaparglädje och superpresstress.

Jag vann Stora serietecknartävlingen 2007, när jag precis börjat på Serieskolan. Sen dess har jag börjat jobba med mina bilder och illustrerat just för barn och ungdomar, men jag har ju knappt gjort några serier! Längta bort är den första längre berättelse jag avslutat sen 2009. Jag är verkligen skitglad att den blev bra, att folk tyckte om den, och att den fick en så fin motivering!

(Min vän & kollega Stef läste serien och utgick direkt från att hon var ekorren och jag den neggiga blåmesen. Jamen det är roligt för att det är saaant?)

Nu ska jag fira genom att kollapsa i min säng eftersom jag suttit och hållit mig vaken efter ännu ett nattpass, och sen gå upp skittidigt i morgon bitti. Jag hoppas ni som är på ISV på riktigt har kul så att det räcker åt mig också!

» ISV 2011… är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

Den mest färdiga bilden jag åstadkom medan jag hängde runt i Steffrs fina arbetslokal idag.

När jag sent omsider kom hem hade min redaktör från Rabén & Sjögren skickat post till mig. Jag har fått den vänligaste recensionen från svensk bibliotekstjänst hittills!

…inte så att dom hatade mig tidigare, men inte har jag fått mer än en rad inte, heller. Taaaack snälla världen, jag behövde en liten uppmuntrande puff just ikväll.

» Varulvsungar samt vänliga ord är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

Bara grovskisserna där man försöker få fram någon sorts grundläggade komposition! Bilden ”skog, barn, troll, byggnad” kan ju göras från hur många vinklar som helst. Jag bestämmer mig tidigt för barnet i förgrunden, trollet vid byggnad i mellangrunden, och skogshorisont i bakgrunden (eftersom jag vill ha fokus på barnet, detaljer på byggnaden, och inte teckna onödigt många grenar/barr/löv).

Så man väljer sig en komposition med en tämligen tydlig riktning i bilden, drar upp det stort på datorn, skriver ut, släpar fram ljusbordet, och sätter igång. Efter någon timmes pillande har man blyertsskissen, och allt i bilden har obarmhärtigt placerats just där, och ingen annanstans.

Tuschningen kan dock fortfarande bestämma så mycket. Ska jag försöka behålla vänheten i blyertslinjerna, eller dra på feta outlines? Varifrån faller ljuset? Är det dag eller natt?

Den tushade bilden, däremot, kan få HELT olika stämning beroende på vad man väljer att göra med sin färg. Ska färgen i sig tillföra detaljer, som den slutgiltiga akvarellen nu gör? Det hade blivit en helt annan bild med renare färgytor där linjerna fått dominera — Inte bara för att färgkänslan är annorlunda, utan för att ögat hade fått ledas runt i bilden på ett helt annat sätt. Kanske tydligare?

Kanske det är därför man så lätt känner sig tom och halvnöjd när man sitter med sin färdiga bild? Man har sett en bild födas, men många fler dö…

» En bilds födelse och död är ett blogginlägg syndikerat från Dandybloggen.