♥ God jul! Merry Christmas! Frohe Weihnachten! İyi Noeller! ♥

Tillbringade en avslappnande eftermiddag i Edvard Anderssons växthus. Att teckna av växter är som att tvätta ögonen och själen. Blir det inte fint blir det i alla fall en trevlig organisk form. Och oavsett hur bra man är på att teckna och hitta på så hittar jag nya former varje gång.

Dessutom blir jag lugn och glad av växter. Edvard Anderssons växthus är extra trevligt för att det luktar så gott, också: Medelhavsdelen har många kryddväxter utöver blommor. Bara att öppna dörrarna är avslappnande.

Men framförallt, formerna och texturerna. Jag borde åka hit och teckna oftare. Och ta med färger!

Den mest färdiga bilden jag åstadkom medan jag hängde runt i Steffrs fina arbetslokal idag.

När jag sent omsider kom hem hade min redaktör från Rabén & Sjögren skickat post till mig. Jag har fått den vänligaste recensionen från svensk bibliotekstjänst hittills!

…inte sÃ¥ att dom hatade mig tidigare, men inte har jag fÃ¥tt mer än en rad inte, heller. Taaaack snälla världen, jag behövde en liten uppmuntrande puff just ikväll.

Detta mästerverk levde från början i en text som lyckades ta upp både offentlig stickning, varulvar och Jean-Pierre Barda. Men vissa blogginlägg vill helt enkelt inte knyta ihop sig.

Ibland när man jobbar på en bild känns det så tydligt att man skalar av möjligheter från bilden när man gör den färdig. I huvudet är det en vag idé om vad jag vill att bilden ska innehålla: Skog. Ett barn. Ett troll. En gammal fallfärdig byggnad. På pappret finns onekligen sedan skog, ett barn, ett troll och en gammal fallfärdig byggnad.

…sÃ¥ dÃ¥ kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändÃ¥ lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

Ã…rets utplanteringsväxter är satta i minidrivhuset: Blomman för Dagen (”Shadow Dance”)! MÃ¥nvinda! Tobak (”Perfume Deep Purple”)! Indisk spikklubba (”Black”)! Drottning Annes fickmelon!

Och jag tog chansen att göra något som jag länge velat prova: En dag i groddarnas liv, i klassisk stillbildsanimation.

Klicka på lillbilden för att få se hela drivhuset. Jävlar vad snabbt de kommer! Vindorna (till höger) har försprång med tidig start, men melonerna (till vänster) drar igång hårt.

Det mkt. retro ryckigheten beror mest på att mitt kamerastativ bestod av tejp + lite hoptejpade lådor som hölls på plats av mer tejp och tyngden av en rysk igelkottsfamilj i gjutjärn (ёж!).

Annars har jag deadlineat, knegat, kört slut på sömn, sjukskrivit mig, flytt ut i skogen, och sedan suttit hemma och stirrat i tre dagar. Så jävla skönt.

Är det att sammanställa utvecklingen av sina självporträtt? Öh… Det var inte jag som började, det var faktiskt Stef!

Nej, men jag tyckte det var kul att se utvecklingen både i ens tecknande och i synen på en själv. Nu är jag inte lika koncentrerat självbiografisk, men jag kan samla ihop fyra års bilder lite så:

En man, fem frisyrer! Nej, jag vet inte: För att tillföra mer (!) egenkärlek till det hela sÃ¥ är nog mitt mest slÃ¥ende intryck inte om mitt utseende sÃ¥ mycket som att jag är och var mycket bättre pÃ¥ att teckna än jag tänker mig, vilket känns jävligt behövligt peppande just nu. Men jag undrar om jag blir bättre eller om jag bara samlar pÃ¥ mig fler olika sätt att teckna: Jag skulle kunna ta upp vilken som av de här stilarna idag, tror jag. Jag kommer nog aldrig fÃ¥ nÃ¥gon ”egen stil”…

Jag är lite lätt road att det inte syns på bilderna att jag gått ner 20+ kg, däremot. Vi kanske kan säga att jag anpassat min verklighet till min självbild, istället för tvärtom? :>

Ja, ikväll blev det en sån kväll.

Öh, en kväll där jag bemålat mina läppar med akvarellfärg, alltså. Om det inte var helt uppenbart.

Men jag tänkte alltså redan förra veckan att jag skulle glädjeteckna lite nu, åtminstone på klotternivå. Detta har jag gjort. Med blandat resultat.

När jag var liten läste jag Häxorna av Roald Dahl, med illustrationer av Quentin Blake. Jag kommer fortfarande ihåg skräcken när jag bläddrade upp uppslaget där man fick se Överhäxan utan sin vänliga mask. Jag vågade knappt se boken, när jag visste att den fruktansvärda bilden fanns där inne.

Det fanns fler såna böcker (jag var ett ganska lättskrämt barn). Ibland när jag sitter med mina bilder undrar jag: Gör jag en sån bild nu?

…jag menar, inte som nÃ¥got NEGATIVT. Barn förtjänar läskigheter som faktiskt är lite läskiga, inte bara töntiga. Jag skulle inte ha nÃ¥got emot att komma upp till Quentin Blakes nivÃ¥ överlag, liksom.

Men ändå. Känslan av att peta direkt i små formbara hjärnor. ;)

Ugglor är lite som fladdermöss, även om man bara tecknar dom rent rakt av ser dom ut som fantastiska freaks.

Dagen har haft ett visst uggletema, men jag verkar inte lyckas locka någon ut i skogarna med mig trots allt som talar för ugglor. K k k k k kom igen!