På pappret såg det fint ut. På mäklarfotona också, för den delen. Inget indraget vatten, men el, och så nära civiliserade busskommunikationer som går tidigt till sent — och så nära till kneget — och så billigt. I tanken hade jag redan funderat på att flytta in, odla upp den gräsbevuxna delen av tomten, och investera i en handvevad tvättmaskin.

Ja ja. Jag drömde tillräckligt starkt för att Ã¥ka ut att titta pÃ¥ stället. Man mÃ¥ste ju onekligen erkänna att det stod ”renoveringsbehov”.

Hade det bara varit träpanelen pÃ¥ väggarna hade det väl varit en sak, men uteplatstaket var mögligt, innertaken enligt uppgift fuktskadade, och trappräcken mm sönderbrutna. Utan tak & väggar hade jag behövt bygga upp frÃ¥n grunden, men ”grunden” bestod av plintar, som ocksÃ¥ var sneda och vinda. Marken under var arrenderad. Tror inte det, va.

Men ändÃ¥. Jag hann börja flytta in lite i hjärtat. I ungefär en dag ”ägde” jag ett hus i skogen. :(

Visst, jag erkänner vissa civilisationsflyende drag sedan tidigare, men nästan-drömmen om att ta det på allvar skyller jag helt på Tinets pysslande. Eh, och på min kollega på kneget som bor i skogen med vedspis. Antar att ni också märkt hur saker man funderar på dyker upp omkring en hela tiden?

Jag är sÃ¥ trött pÃ¥ bostadsstress. Jag tycker om träd, och jag tycker om vedkaminer. Folk skulle väl aldrig komma över spontant ut till skogen, men det är ingen som kommer över spontant ut till Upplands Väsby heller, sÃ¥ pÃ¥ det sättet skulle inget ändras. Hm…